”Hej, jag heter Helena och jag är en Whovian.”

Första gången jag hörde talas om ”Doctor Who” var runt 2005 i och med att den nya serien började sändas och en vän till mig talade sig mycket varm om den. Jag tänkte dock att det där lät oerhört nördigt och jag gillar ju inte ens science-fiction, så det tog mig sju år att faktiskt våga ge det en chans, och nu är jag helt fast! På ungefär en månad har jag plöjt igenom första säsongen och ungefär andra halva säsongen. Och nördigt är det ju så det förslår, men jag älskar det. Varför? Jo, det ska jag berätta nu.

Det allra viktigaste och det som gör att jag fastnar i en serie är karaktärerna. Känns de äkta? Bryr jag mig om dem? När det gäller Doctor Who är svaret på både frågorna: Ja! Både doktorn och alla de varelser från universums alla hörn som han träffar – oavsett om de är människor eller rymdvarelser – är genomarbetade och känns ”äkta” på något vis. Alla har ett syfte, och alla bidrar med något eller hjälper till att föra handlingen vidare. Framför allt doktorn och hans följeslagare – Rose, Mickey, Jackie – blir verkligen karaktärer man bryr sig om. Till och med fienderna har sin charm. Vem kan till exempel undgå att charmas av Dalekernas metalliska ”Exterminate!”? (Svaret på denna retoriska fråga är till exempel min man.)

Gällande själva doktorn har jag än så länge bara fått stifta bekantskap med två stycken (nummer 9 och 10), och för närvarande föredrar jag den nionde, spelad av Christopher Eccleston. Jag gillade hans doktor för jag upplevde honom som väldigt varm, sympatisk och medmänsklig medan David Tennants tionde doktor är oberäknelig och lite mer lättirriterad. I en intervju i brittisk tv beskrevs hans doktor som ”waspish” och det kan jag hålla med om. Dock är han ju ganska charmig och lite quirky så jag tror inte att han är helt hopplös. Kanske har jag bara inte vant mig än, eller så tänker jag kanske mest fortfarande på Tennant som Barty Crouch Jr i Harry Potter.

Okej, moving on. Trots att jag tror att jag inte gillar sci-fi så gör jag uppenbarligen det, för jag har alltid haft en liten weak spot for tidsresor. Doktorn kan ju resa inte bara i tiden utan också i tid och rum så man får följa med på fantastiska äventyr över hela det kända – och okända – universumet för att hjälpa människor eller rädda världen. Detta gör handlingen otroligt varierad. Det kan vara allt från nutidens London till ett öde Skottland på 1800-talet eller någon avlägsen planet långt in i framtiden. Man vet helt enkelt aldrig vad som komma skall, och det blir därför heller aldrig långtråkigt.

Det bästa med Doctor Who är nog dock ändå humorn, som är helt underbar. Serien har en härligt mörk och sarkastisk humor som verkligen är my cup of tea, och innehåller dessutom många sköna repliker. Jag gillar också att programmet inte tar sig självt på för stort allvar utan tvärtom kan driva med sig självt och sin genre.

Och sist men inte minst: the accent. Ursäkta mig då för att jag råkar vara språknörd, men fantastiska, colourful brittiska slanguttryck – det är svårslaget i min bok! Dessutom är det kul att äntligen förstå en del av de referenser man råkar höra i andra sammanhang och faktiskt veta var de kommer ifrån.

För att nu knyta ihop denna röra till inlägg kommer här ett litet Doctor Who-skämt på slutet.

A: ”What do you do for a living?”
B: ”I am a TARDIS mechanic.”
A: ”Isn’t that a very small business?”
B: ”It gets bigger once you get into it.”

*Ba Dum Tsh!*
Ah? Anybody?

Detta inlägg är bara en del av den fantastiska Doctor Who-helg som bloggaren Fiktiviteter har anordnat, där en hel hög bloggare deltar och som med jämna mellanrum under hela helgen kommer att ge sin syn på olika aspekter av den underbara värld som är Doctor Who. För att se vilka som deltar, när nya inlägg kommer upp och helt enkelt läsa mer om Doctor Who, bege dig raskt till Fiktiviteter. Vem vet, om någon vecka kanske du också är en Whovian..?!

About these ads

10 thoughts on “”Hej, jag heter Helena och jag är en Whovian.”

  1. Haha även min sambo vill springa långt bort när det kommer en Dalek i serien ;) Tokiga karlar ;) Håller med dig i allt annars, ja förutom att Tennant är min favoritdoktor ;), det är verkligen härliga karaktärer och de känns äkta!
    Underbart skämt på slutet :D

  2. Åh vilket härligt inlägg! :-) Det är ju den där svårdefinierade kärleken som man hela tiden försöker sätta ord på när man ska förklara Doctor Who för de som inte sett ett enda avsnitt, men (som jag) sällan lyckas med. Det gjorde däremot du här och nu.

    PS: Ä l s k a d e skämtet. :-)

    • Tack för berömmet! Det var faktiskt riktigt svårt att, som du säger, få ner konkret vad det är som gör att Doctor Who är så fantastiskt. Och visst är det härligt med insider-skämt. Bara en riktig Whovian skulle förstå det! :)

  3. Ping: Whohelgen sammanfattad – Fiktiviteter

  4. Har aldrig satt mig ner och sett ett helt avsnitt och det kanske är lika bra det om man blir så fast när man väl sätter sig…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s