Recension: The body finder av Kimberly Derting

Handling
Violet Ambrose is grappling with two major issues: Jay Heaton and her morbid secret ability. While the sixteen-year-old is confused by her new feelings for her best friend, she is more disturbed by her ”power” to sense dead bodies – or at least those that have been murdered. Since she was a little girl, she has felt the echoes the dead leave behind in the world…and the imprints that attach to their killers. Violet has never considered her strange talent to be a gift, but now that a serial killer is terrorizing her small town Violet realizes she might be the only person who can stop him. Despite his fierce protectiveness over her, Jay reluctantly agrees to help Violet find the murderer – and Violet is unnerved by her hope that Jay’s intentions are much more than friendly. But even as she’s falling in love, Violet is getting closer to discovering a killer…and becoming his prey herself. (bokus.com)

Recension
Denna roman har stått i min bokhylla i några veckor nu, men av någon anledning har jag inte plockat upp den. Stort misstag! För om det någonsin har funnits en unik  YA paranormal romance så är det den här boken. En tjej som ”känner” ekot av de döda och deras mördare, det är helt nytt för mg.  Jag blev fast från första sidan. Alltför ofta tycker jag att prologer inte bidrar till historien, men den här fångade mig. För att tala film: it had me at ”hello”.

Jag har klagat en del på kärlekshistorierna i mina senaste böcker att de inte fick mig att ”känna”, men denna romans var precis i min smak. Det fanns en hel del av den romantisk/sexuella spänningen som jag gillar, ni vet den när en av parterna – och ibland båda – är mycket medveten om sina egna känslor men samtidigt helt omedvetna om den andra personens och är rädd för att förstöra en underbar vänskap genom att blanda in känslor. Love it!

Jag gillade verkligen den här romanen. Det är en av de bästa jag har läst på senaste tiden. Den var unik, romantisk och rent läskig. Tur att jag har uppföljaren på min hylla också …

Annonser

Recension: Die For Me av Amy Plum

Handling
After their parents are killed in a car accident, 16-year-old Kate Mercier and her older sister Georgia, each grieving in her own way, move to Paris to live with their grandparents and Kate finds herself powerfully drawn to the handsome but elusive Vincent, who seems to harbor a mysterious and dangerous secret. (bokus.com)

Recension
Detta är en svår recension att skriva, eftersom jag inte riktigt kan bestämma mig om boken. Ibland när man läste den tyckte jag att den var jättebra och ibland kände jag mig ganska blasé. Handlingen var, måste jag erkänna, ganska unik medan många andra delar av berättelsen var mer förutsägbar. Söt tjej som inte vet det själv. Check. Farlig, övernaturlig, vacker man. Check. Dödsfiender som går way back. Check. Omedelbar attraktion. Check. Stalker-tendenser. Check.

Kate är en väldigt sympatisk huvudperson och författaren lyckas få läsaren att bry sig om henne och känna för henne. Hon står upp för vad hon vill och tror på och är lätt att relatera till för oss bok nördar. Hennes love interest Vincent kommer att få flickor att svimma hela världen, genom att vara en sådan gentleman och fransk på det (jag har förstått att vara fransk är ett populärt karaktärsdrag). Många är de bloggare som har förälskat sig inte bara i Vincent men i hela kärlekshistorien. Jag tyckte att den var söt och välskriven men ändå, på något sätt var den inte riktigt perfekt.  Jag var glad dock att författaren bestämde sig för bara ett dödsdömt förhållande utan att göra ett triangeldrama av det. Jag hoppas verkligen att de kanske-inte-så-subtila ledtrådarna om en eventuell framtida triangeldrama inte kommer att utvecklas till en, så jag behöver inte lägga till ännu en check angående förutsägbarheten.

För en debutroman tycker jag ändå att Die For Me var okej och det är inte otroligt att jag kommer att läsa uppföljaren.

Recension: Mockingjay av Suzanne Collins *Spoiler alert*

Handling
Against all odds, Katniss Everdeen has survived the Hunger Games twice. But now that she’s made it out of the bloody arena alive, she’s still not safe, in the powerful and haunting final installment of Collins’s groundbreaking The Hunger Games trilogy. (bokus.com)

Recension
Ganska omgående efter att jag läst om Catching Fire slog jag till på Mockingjay eller Revolt, som den ju heter på svenska. (Fast jag läste en engelska versionen). Jag var verkligen ivrig att ta reda på vad ska hända med Katniss, eftersom jag gillade henne  i de två första böckerna. Kanske var det för tidigt eller så hade jag för höga förväntningar, jag vet inte, eller kanske den tredje bocken helt enkelt inte var lika bra som de andra. På ett sätt har den ju en helt annan handling än de andra. Vi får inte längre följa Katniss och hennes kamp för överlevnad i arenan, utan snarare ett fullskaligt gerillakrig. Jag känner att jag borde finna detta intressant nog, eftersom det finns många paralleller till vad som händer i den verkliga världen just nu med folk som reser sig mot diktatorer. Men tyvärr fångar inte Mockingjay mitt intresse på samma sätt som de första två, och denna form av det kan vara en anledning. Jag är mer intresserad av relationer (inte bara romantiska sådana) mellan några huvudpersoner som jag ”känner väl” och med allt som hände i revolutionens tecken fanns det liksom igen tid för det.

Där Hungerspelen och Fatta Eld kretsade kring en eller ett fåtal personer handlar Mockingjay om en hel nation, och jag har svårare att relatera till det. Katniss kastas in i kriget mot sin vilja, eller blir åtminstone övertalad om att rebellerna behöver sin ”Mockingjay” (härmskrika)  som symbol.

När det gäller kärlekshistorien från de andra böckerna är det kanske naturligt, med tanke på allt som händer i Panem, att den tonas ned (vem skulle ha tid att tänka på någonting så trivialt som romantik med livet som insats ?), men det drar ju ner betyget lite för mig som ju älskar romantik. Och Katniss agerar också mycket grymt och springer mellan Gale och Peeta, och det stör mig. Bestäm sig människa!Till slut måste hon dock bestämma sig för en av dem, men på ett sätt görs det också åt henne. Precis som allt annat i den här boken.

Det låter som jag avskyr den här boken men det gör jag inte. Jag är glad att jag läste den. Det var helt enkelt inte så sjukt bra och omöjlig att lägga ner som de andra två. Men om du har läst de två första måste du såklart läsa den här också också!

Recension: The Goddess Test av Aimee Carter

Handling
In a modern-day take on the myth of Persephone, 18-year-old Kate Winters is thrust into a mythical world, where she must pass seven impossible tests and outsmart a spiteful god in order to save the life of not just her mother but of her captor as well. (bokus.com)

Recension
Jag hade höga förväntningar på denna bok och jag är glad att säga att de infriades. Då jag alltid varit intresserad av sagor, myter och legender tyckte jag om denna moderna tolkning av en gammal grekisk myt. För att vara den första delen i en serie var det förvånansvärt lätt att komma in i romanen. I och för sig behövde ju inte författaren bygga en helt ny värld eftersom de grekiska myterna ju redan existerar.

Bokens hjältinna, Kate, är en sympatisk karaktär, nästan till den punkt där hon är för perfekt för att vara sympatisk alls. Hon är kärleksfull, omtänksam, smart och helt enkelt osjälvisk. Och gällande Hades, var Henry långt ifrån vad man skulle förvänta sig av underjordens härskare (tänk: grym, gammal, ful). Med tanke på tidigare recensioner av boken hade jag dock förväntat mig mer romantik. Det fanns inga fjärilar. Således var mor-dotter-förhållandet det starkaste och mest intressanta i romanen, enligt mig.

Aimee Carter levererar twist på twist, vilket gör The Goddess Test till en riktig bladvändare. I motsats till många första-böcker tiden har jag läst på senaste tiden uppskattade jag att denna en fungerar som en fristående bok också. Även om jag kunde se en fortsättning på flera subplots känner jag ändå nöjd med det öppna slutet.