Recension: Cinder av Marissa Meyer

Varning! Vissa spoilers kan förekomma.

Handling
A forbidden romance. A deadly plague. Earth’s fate hinges on one girl …CINDER, a gifted mechanic in New Beijing, is also a cyborg. She’s reviled by her stepmother and blamed for her stepsister’s sudden illness. But when her life becomes entwined with the handsome Prince Kai’s, she finds herself at the centre of a violent struggle between the desires of an evil queen – and a dangerous temptation. Cinder is caught between duty and freedom, loyalty and betrayal. Now she must uncover secrets about her mysterious past in order to protect Earth’s future. This is not the fairytale you remember. But it’s one you won’t forget. (bokus.com)

Recension
Som den sagoälskare jag är och alltid har varit blev jag naturligtvis eld och lågor när jag fick höra talas om denna bok som ju bygger på Askungen (Cinderella) men på ett helt nytt sätt. Jag gillar verkligen hur författaren återskapar den klassiska sagan och ger den ett nytt, futuristiskt liv. Alla de klassiska elementen finns dock: onda styvmor, hårt, men obetalt arbete, minst en självcentrerad styvsyster och en vacker och fördomsfri prins. Vissa uppdateringar finns dock. Cinder är exempelvis en mekaniker som bor i New Beijing någon gång i framtiden, år efter ett förödande krig har ägt rum. Hon är hälften människa och hälften android, och befinner sig därför på samhällets bottenskikt.

Även övriga karaktärerna är stöpta i sagomåttet. Adri och Levana är sådär svart-vitt über-onda som bara sagofigurer kan vara, och Kai är definitivt charmig på där sagoprins-sättet utan att för den delen bli alltför tvådimensionell. Men det är ju såklart Cinder och hennes adroid-vän Iko som är de verkliga stjärnorna. Iko är helt underbar och Cinder är en stark och intressant karaktär, who kicks some serious ass. Hon är begåvad, stark, smart, lojal, och inte rädd för att jobba hårt och stå upp för vad hon tror på.

Allt som allt tycker jag att Cinder är en bra bok, fartfylld och tänkvärd. Boken marknadsförs lite som en kärlekshistoria, men romantiken spelar en ganska tillbakadragen roll i boken och det känns alldeles lagom. Istället tycker jag att viktigare frågor om medmänsklighet, diskriminering och rätt och fel får plats i denna uppdaterade saga. Dock var vissa saker väldigt förutsägbara. Exempelvis förstod jag direkt jag läste om månprinssan hur det hela skulle utkristallisera sig. De berörda personerna blev väldigt förvånade men inte jag som läsare, för det hade jag ju räknat ut för länge sedan. Det kan jag tyck vara lite tråkigt för jag antar att tanken var att även läsaren skulle bli överraskad…?

Sedan tycker jag att det är så tråkigt att böcker som är en del av en trilogi, eller i detta fall en kvartett, inte kan få ett eget slut. Dock verkar de övriga handla om nya karaktärer och bygga på andra sagor.

Recension: Flickan med snö i håret av Ninni Schulman

Handling
En kall och snöig nyårsafton försvinner sextonåriga Hedda Losjö från sitt hem utanför Hagfors i Värmland. Hennes föräldrar är förtvivlade. Vad kan ha hänt deras skötsamma dotter? När poliserna Petra Wilander och Christer Berglund får fallet på sitt bord visar det sig snart att Hedda har levt ett dubbelliv.

En tid senare hittas en ung flicka mördad i en jordkällare i skogen några kilometer från familjen Losjös hem. Flickan är naken och har dödats med ett skott i bakhuvudet. Kan det vara den försvunna Hedda? Den lilla polisstationen står nu inför en av sina största utmaningar. (bokus.com)

Recension
Den här boken läste jag redan i höstas men eftersom jag då hade en engelskspråkig bokblogg, och boken inte finns översatt till engelska varför få av mina dåvarande läsare var intresserad av boken, har jag inte publicerat denna recension förrän nu.

Jag läser sällan deckare och anledning till att jag skaffade den här var att den utspelade sig i värmländska Hagfors, som inte är så långt från den lilla värmländska ort där jag växte upp. Lokalintresset gör boken extra intressant för mig. Till exempel när huvudpersonen Magdalena i förbifarten nämner att Värmullsåsen är nedlagd sa jag högt för mig själv ”Nej, är den?”. Där åkte jag ibland skidor med min familj när jag var liten. Den stora marknaden Oxhälja i Filipstad har jag också varit på, och på Älvstrandsgymnasiet hade jag min första jobbintervju. Och varje gång det stod Karlstad, utbrast jag ett litet ”woho”. Jag tror dock att man även om man inte är värmlänning kan uppskatta den här boken.

Det här är nämligen en riktigt bra bok! Det märks dock att det är en första-bok, dvs första i en serie, för mycket tid ägnas åt att lära känna karaktärerna, som känns väldigt mänskliga, alltså är som folk är mest. Även skildringen av livet på en liten ort känns trovärdig, fast det är inte riktigt så att alla känner alla och vet allt om alla. Faktiskt.

Handlingen är riktigt spännande och bitvis mycket otrevlig. För övrigt är boken lättläst, som deckare ofta är, och en riktig bladvändare. Det tog inte många dagar att läsa ut den! När jag var färdigt började jag genast att leta efter folk att rekommendera den till. Och jag fortsätter väl: Gillar du deckare så kommer du att gilla den här!

Bokbloggsjerka 20 – 23 januari

Då var det dags för ännu en Bokbloggsjerka!

Veckans fråga: Jag hör till de få (vad det verkar i alla fall) som inte kunde bry mig mindre om en boks omslag och jag har verkligen försökt förstå varför så många älskar omslag så mycket att de faktiskt köper en bok enbart för att den har ett omslag som de gillar. Hör du till dem? Vilket är i så fall ditt favoritomslag i dag? Dela  med dig av en bild och förklara vad det är som gör just detta omslag så speciellt.

Ända sedan jag var barn har jag älskat bilder av olika slag, och de flesta framsidor består av bilder. Så jag älskar helt enkelt vackra bilder på mina böcker. Dock vore det helt fel att påstå att jag väljer böcker enbart på grund av hur de ser ut. Om en bok har ett vackert omslag så tar jag upp den och läser baksidan, och om den verkar intressant så läser jag den. Verkar den inte intressant så spelar det ingen som helst roll hur vacker dess framsida är.

Å andra sidan kan jag gärna vänta någon månad extra på en bok för att den släpps med ett finare omslag senare. Så är ofta fallet med engelskspråkiga böcker, där det är olika framsidor på brittiska och amerikanska utgåvor av samma bok. För det mesta föredrar jag den amerikanska utgåvan och släpps den lite senare kan jag absolut vänta på den. Jag kan på samma sätt tycka att det är värt några extra kronor att få en bok med finare omslag. Jag älskar att stå och bara titta på mina vackra böcker i bokhyllan. Ibland tar jag ner en och klappar lite på den.

Många framsidor är också ganska genrespecifika, de berättar för mig vad för typ av bok det är. Så att välja utifrån framsidor ökar ofta chansen att jag gillar boken. Dock finns ju också risken att jag missar en bra bok bara för att den har en supertråkig framsida.

Omslaget till den amerikanska utgåvan av Maggie Stiefvaters Shiver är enkelt men vackert. Användningen av olika sorters kyliga blåa nyanser som signaturfärg speglar känslan av boken. Denna bok handlar mycket kyla, därav titeln (på svenska Frost). Vi ser en varg genom träden, också en del av boken. Även skogen i sig självt är viktig. De hjärtformade bladen visar antydan till romantik. Den bloddroppe som används för ”i” i titeln bryter av den annars monokroma färgskalan på ett intressant sätt. Uppföljarna till denna bok, Linger och Forever, är mycket lika. De är också monokromatiska, men gjorda i grönt respektive rött. De ser väldigt fina ut bredvid varandra i bokhyllan.

Recension: Flickan med glasfötter av Ali Shaw

Handling
Säregna saker händer på öarna i den avlägsna och snökalla skärgård som heter St. Haudas Land. Egendomliga bevingade varelser fladdrar förbi i de frusna myrmarkerna. Albinovita djur gömmer sig i de snöhöljda skogarna. Maneter lyser i havets djup. Och Ida MacLaird är sakta på väg att förvandlas till glas … Det började i fötterna och förändringen sprider sig obönhörligt uppåt. Nu återvänder hon till St. Haudas Land, där hon tror att orsaken till förglasningen finns, i den fåfänga förhoppningen att hitta den enda människa som kanske skulle kunna hjälpa henne … (bokus.com)

Recension
Tyvärr hade jag alldeles för stora förhoppningar på den här boken. Jag tyckte att den var helt okej men inte så fantastisk som jag hade trott att jag skulle tycka. För den hade ju alla förutsättningar att vara fantastisk. Vackra miljöer, magi, kärlek. Ali Shaw förfogar visserligen över ett underbart vackert språk, men boken var nog lite väl ”poetisk” för min smak.

Jag hade också problem med berättanden, för vanligtvis är jag väldigt förtjust i okronologisk ordning men i den här boken har jag svårt att hänga med i vad som är nutid och vad som är dåtid.

Normalt sett har jag heller inget emot magi och det övernaturliga och var till att börja med väldigt investerad i historien och all mystik gällande ön och Idas tillstånd. Problemet är bara att jag inte får några svar på mina frågor. Jag vill veta varför Idas fötter har blivit till glas!

Flickan med glasfötter blev tyvärr en besvikelse för min del.

Folksagans återkomst (eller har den aldrig varit borta..?)

Jacob och Wilhem Grimms bok med samlade folksagor Kinder- und Hausmärchen publicerades för första gången för exakt 200 år sedan, 1812. Dock har inte intresset för deras sagor svalnat – tvärtom – sagor är hetare än någonsin!

Förutom att övernaturliga saker i sig har varit poppis i rätt många år nu så börjar ju både grekiska myter och de gamla hederliga folksagorna att dammas av. Nu för tidens mest i form av film eller tv-serier (även om en del böcker med uppdaterade och återberättade sagor förekommer). Disney var först ut med Trassel förra året, en i mitt tycke lyckad version av Rapunzel, och förra sommaren kunde vi även se Catherine Hardwicks variant av Rödluvan i hennes Red Riding Hood med Amanda Seyfried i huvudrollen. Förra året kom också Beastly, en modern version av Skönheten och Odjuret förlagd till nutidens USA.

Red Riding Hood

Och det ser inte ut som att sagotrenden är sooooo 2011. Au contraire, mon ami! På grund av olika uppgifter är jag inte säker på om filmen kommer 2012 eller 2013 men ännu en gammal hederlig folksaga dammas av i Hansel and Gretel Witch Hunters, Hans och Greta 15 år senare som framgångsrika häxjägare.  Bara i år kommer dessutom två amerikanska filmer som båda bygger på Snövit. Mirror Mirror (som verkar jätterolig), med Julia Roberts som den elaka drottningen, bjuder enligt trailern onekligen på en och annan twist och en stor portion humor, medan den andra, Snow White and the Huntsman, med Kirsten Stewart som Snövit, har en mer äventyr/fantasy-betonad framtoning.

Mirror Mirror

Även på tv är sagorna aktuella. Serien Grimm (need I say more..) går för fullt på svensk tv och handlar om en detektiv som får vet att hans öde är att vara just en Grimm, en sorts jägare som skyddar mänskligheten från allehanda onda sagoväsen. I torsdags började ännu en serie om sagor vid namn Once Upon A Time – denna mest klassiska av alla sagoinledningar.

Once Upon A Time

Varför är det så inne med sagor just nu? Don’t get me wrong, jag älskar sagor och har alltid gjort. Men vad är det som gör att det exploderar nu? Any thoughts?

Recension: Strimmor av hopp av Ruta Sepetys

Handling
Litauen 1941. Lina är precis som alla andra femtonåringar i Litauen, hon målar och tecknar och blir förälskad i pojkar. Tills en kväll när Sovjets hemliga polis slår in dörren och för bort familjen. Lina, hennes mamma och lillebror skiljs från pappan och tvingas upp i en smutsig tågvagn på väg mot ett fångläger i det kalla och ogästvänliga Sibirien. Här tvingas de att arbeta hårt under oumbärliga förhållanden och varje dag är en kamp för att överleva. Det är svåra år och det är bara deras viljestyrka, kärlek och hopp som får Lina och hennes familj att ta sig igenom dagarna. Men är det nog för att de ska överleva?

Ruta Sepetys är väl förtrogen med historien då hennes släkt drabbades hårt av Stalins utrensningar på 40-talet. Hon ger en unik inblick i en av världshistoriens mer okända händelser som drabbade tusentals människor i Baltikum. Detta är en modig, brutalt ärlig och viktig bok som inte lämnar någon oberörd. (bokus.com)

Recension
Även om jag inte är historielärare utan språklärare så är jag ändå arbetsskadad, dvs jag funderar alltid på hur man kan använda böcker, låtar, filmer osv i undervisningen. Hela tiden när jag läser den här boken tänker jag på hur bra det skulle vara att använda hela eller delar av den i undervisningen. Andra världskriget ägnas för det mesta väldigt mycket tid på högstadiet, men fokus ligger mest – nästan bara? – på Nazityskland och Förintelsen medan Sovjet kommer undan ganska lätt. De allra flesta högstadieelever och väldigt många vuxna också för den delen känner inte till Sovjetunionens deportationer eller Gulag, de sovjetiska koncentrationslägren, av vilka det senaste enligt Wikipedia stängdes 1992. Baltikums och Östeuropas folks lidande är bortglömt. Därför är den här boken viktig.

Strimmor av hopp är en skönlitterär bok och inte en dokumentär och författaren är väldigt tydligen på den punkten. Lina Vilkas har inte funnits på riktigt, men hennes historia bygger på sanningen om vad som hände andra. Hur Linas pappa försvinner, hur NKVD (den hemliga sovjetiska polisen) knackar på hemma hos familjen och hur de tvingas in i boskapsvagnar, den långa tågresan, arbetslägret, hungern, kölden, lössen, ovissheten om framtiden.

Språkligt är boken enkelt skriven med korta meningar och inte särskilt svåra ord. Kapitlen är korta, oftast bara ett par sidor. Läsningen flyter på väldigt fort för man vill veta hur det går för Lina och de andra. Jag kunde inte sluta läsa boken; varje ledig stund plockade jag upp den. Trots det allvarliga innehållet och de många många otäcka skildringarna av våld och avsaknad av medmänsklighet så slutar boken ändå på ett hoppfullt sätt. Jag tror att jag redan imorgon ska rekommendera den här boken till alla historielärare jag känner. Den borde vara obligatorisk.

Fandome Identification Card

Hos Sara har jag hittat världens nördigaste ID-kort: Fandome Identification Card. Ett test med 50 alternativt 20 frågor som berättar vem man skulle vara om man levde i olika fiktiva världar t ex Harry Potter, Twilight, Star Trek, Narnia osv. Så vad tycker jag om mitt resultat då…?

Det känns som att det är en del av de här fiktiva världarna som jag inte riktigt känner till, men jag får väl kommentera de resultat som jag har en åsikt om. Ravenclaw i Harry Potter känns ju väldigt bra och har väl mycket med läsintresset att göra får man tro. Och hoppsan, jag hamnade visst hos Katniss i distrikt 12 i Hungerspelen. Jag är nöjd med att få vara människa i Twilight och gillar skarpt att ha blivit hob i Sagan om Ringen (hmm.. hur kunde de veta att jag också är kort…). Erudite i Divergent (som jag inte läst än) betyder ju lärd, boklärd så det passar ju mig också. Jag är väldigt nöjd med att ha blivit Narnian i Narnia och även om jag inte läst Delirium än så vet jag såpass mycket att jag är glad att vara Uncured. Övriga fiktiva världar och eventuella resultat känner jag fortfarande till för dåligt för att kunna uttala mig. Kanske är det så att jag nu måste läsa in mig (alternativt se) på dem..?
Skynda er att göra testet ni också!