Handling
This is a vibrant, deeply romantic and unmissable debut. Seventeen-year-old Lennie Walker spends her time tucked safely and happily in the shadow of her fiery older sister, Bailey. But when Bailey dies abruptly, Lennie is catapulted to centre stage of her own life – and, despite her nonexistent history with boys, suddenly finds herself struggling to balance two. Toby was Bailey’s boyfriend; his grief mirrors Lennie’s own. Joe is the new boy in town, with a nearly magical grin. One boy takes Lennie out of her sorrow, the other comforts her in it. But the two can’t collide without Lennie’s world exploding… (bokus.com)
Recension
Jag har haft två helt olika läsupplevelser av den här boken. I början tyckte jag att den verkade riktigt lovande men sedan tyckte jag att den liksom stannade av och tappade riktigt läslusten så jag funderade på att ge upp. Samtidigt hade jag ju läst så många bra recensioner på den så jag ville ändå inte riktigt ge upp än. Efter att ha låtit den ligga någon vecka tog jag med den på tåget till jobbet för att ge den en sista chans. Och helt plötsligt var den sjukt bra! Jag kunde knappt lägga ifrån mig boken, och kände mig lite sugen att fortsätta med tåget ända till Charlottenberg bara för att få läsa klart boken, vilket jag dock naturligtvis inte gjorde.
The Sky is Everywhere är en vacker, hjärtskärande, och och välskriven historia. Jag höll bokstavligt talat andan under vissa scener, och kände mig underligt pirrig under andra. Om du har läst boken, vet du nog vad jag menar. Även om jag själv aldrig upplevt en sådan stor förlust som Lennie så kunde jag genom författarens sätt att skriva höra och känna vad Lennie känner, hur hon kämpar för att ta reda på vem hon är utan sin syster. Trots huvudhandlingen är det inte enbart en bok om död och sorg, det är också en bok om kärlek och livet och om att bli vuxen.
Min absoluta favoritdel av boken är de dikter som inleder, och ibland avslutar, varje kapitel. De är saker som Lennie skriver överallt: på staket, på undersidan av skon, på kvitton, på trädgrenar, ja helt enkelt överallt. De var gripande och ibland blev jag nästan tårögd när jag läste om Lennies relation till Bailey och hennes försök att gå vidare med livet.