Recension: Askungar av Kristina Ohlsson

Handling
En liten flicka försvinner från ett x2000-tåg som just rullat in på Centralen i Stockholm. Flickans pappa blir snabbt misstänkt och alla resurser läggs på att lokalisera honom.
I en annan del av Sverige lever en ung kvinna gömd, rädd för att en dag återfinnas av mannen som hon först trodde var den prins och befriare som hon sedan barnsben väntat på. Hon vet bättre än någon annan varför flickan är försvunnen, och än en gång förbereder hon sig för flykt.

Polisutredningen leds av den legendariske kommissarien Alex Recht. Vid hans sida finns den ivrige kriminalinspektören Peder Rydh. Och inte minst den civilanställda utredaren Fredrika Bergman, hon som skulle bli violinist men istället hamnade inom polisen och som tvingas kämpa i motvind när hon vill leda bort utredningen från det spår man först slagit in på.

Samtidigt växer fallet och kantas av utstuderad ondska. Utredningsgruppen måste snabbt komma upp i gärningsmannens tempo innan ytterligare liv går förlorade. Hur mycket tid har de egentligen på sig innan han gör sitt nästa drag? Och vem är kvinnan som likt en skugga figurerar i utredningens utkant? Är det henne man måste finna för att få den sista pusselbiten att falla på plats?

Recension
Jag har på något vis fått för mig att jag inte gillar deckare, vilket egentligen är helt absurt, men tanke på med vilken frenesi jag konsumerar alla amerikanska kriminaldraman på tv, framför allt Bones och Criminal Minds. I och med denna bok får jag nog krypa till korset och erkänna att jag faktiskt uppskattar ett bra kriminaldrama även i bokform. För det här är bra. Fruktansvärt obehagligt men riktigt spännande och beroendeframkallande.

Det här var en bok jag sträckläste; jag riktigt flög över sidorna. Boken är lättläst trots att språket är betydligt bättre än i många andra svenska deckare. Jag gillar också de relativt korta kapitlen, som alltid får mig att läsa ut en bok fort. ”Bara ett till, bara ett till” blir helt plötsligt många kapitel till och vips så är boken slut.

Något som skiljer den här deckaren från andra samtida deckare är att vi slipper de kursiverade tillbakablickarnafrån inblandade personer. Det är jag tacksam för, för även om jag uppskattar att lösningen ofta återfinns i det förflutna är jag inte så förtjust i det stilgreppet. Däremot var deras privatliv lite väl deprimerande. Det var bara olyckliga och/eller dysfunktionella förhållanden och man måste fråga sig: kan inte poliser ha lyckade kärleksförhållanden?

Ett lite minus dock var att jag räknade viktiga delar av boken ut rätt så tidigt, men om det beror på att det var ett lätt fall eller om jag har blivit så luttrad av alla avsnitt av Criminal Minds jag har slukat vet jag inte…

Allt som allt tycker jag att Askungar är en spännande och lyckad debutroman, fast oerhört obehaglig, och jag kommer definitivt att läsa nästa del. Faktum är att jag redan har varit på mitt lokala bibliotek och lånat den.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s