Bokletandet går vidare…

Som sagt, jag blev lite besviken när mitt hopp om timmar på den enorma bokaffären på Tauentzienstrasse grusades. Dock var det ju faktiskt inte Berlins enda bokaffären även om det var den största. En dag hängde vi runt Alexanderplatz i forna Östberlin och medan maken och svärföräldrarnavar på Loxx och tittade på en 950 kvadrat stor minatyrvärld så passade jag på att besöka Thalia, som i alla fall hade tre våningar med böcker, och Galeria Kaufhof, ett enormt varuhus (dock mindre än KaDeWe i forna väst) med lite allt möjligt i.

Thalia hade ett riktigt stort utbud av barn- och ungdomsböcker både på tyska och engelska, men nu var det ju i första hand tyska böcker jag var ute efter. Innan resan hade jag kollat runt på otaliga tyskspråkiga bokbloggar för att hitta tips och skrivit upp ca 20 intressanta titlar, ungdoms- och vuxenböcker, och i princip alla de ungdomsböcker av tyska författare jag hade skrivit upp på min lapp fanns på Thalia. Dock var i princip alla inbundna, vilken varken min plånbok eller RyanAir var förtjusta i, så jag kunde tyvärr inte köpa med alla böcker jag ville ha.

Jag hade också kollat upp lite chick-lite, eller Frauenromane som de kallar det, och fick med mig ett par av dess hem. Dock var det svårare att hitta just de jag hade kollat upp. Däremot hade Galeria Kaufhof egna ”rekommendationer från personalen” så jag köpte ett par stycken på vinst och förlust.

Berlinsk besvikelse

Med förra veckans Berlin-besök har jag varit där tre gånger, de första två 2007 respektive 2009. Båda gångerna spenderade jag en considerable amount of time på en filial av bokkedjan Hugendubel på Tauentzienstrasse, en av de stora shoppinggatorna i Berlin.

Denna filial, förstår ni, var något alldeles extra. Något utöver det vanliga. Det var fyra våningar fulla med böcker, eller ja, kanske tre och en halv våning, för på en våning fanns en stor sektion med soffor där man kunde sätta sig och läsa. Det var ett monster till bokaffär; de hade allt. Såklart hade jag tänkt spendera tid här även under 2012 års resa, men döm av min förvåning när vi kom dit och det var helt tomt. Den fyra våningar stora Hugendubel på Tauentzienstrasse i Berlin var borta! Say what? Till slut lyckades vi googla upp en artikel från en tysk dagstidning. Just denna filial var nedlagt sedan mars i år, för försäljningen hade gått ner så mycket på grund av Internethandeln att de inte längre hade råd med hyran, som dock måste ha varit astronomisk med tanke på affärens storlek och läge, men i alla fall!

Visserligen har de nu istället ett hörn av våning 5 på legendariska varuhuset KaDeWe (Europas näst största efter Harrod’s i London), och ett par fåtöljer fanns fortfarande att tillgå, men det var ju långt i från vad jag hade drömt om inför resan. Lite av en besvikelse, faktiskt. Jag hittade faktiskt bara en bok där och inte ens den på den enormt arrangerade bilden nedan.

Bokloggsjerka 27-30 juli

Då jag befann mig i Tyskland i fredags när Annika som vanligt publicerade veckans fråga i hennes bokbloggsjerka, hade jag inte möjlighet att besvara frågan i fredags som jag brukar. Men som tur är har man fler dagar på sig.

Veckans fråga: Vilken är den bästa respektive sämsta bok du hittills har läst i år?

Jag vill börja med de tråkiga nyheterna, alltså den sämsta boken, och spara det bästa till sist. Det är ingen bok jag har läst i år som jag har tyckt illa om men vissa uppskattade jag mindre än andra. En av dessa böcker var en bok jag läste alldeles nyss, nämligen Blandat blod av Katarina Mazetti. Den gjorde tyvärr inget större intryck på mig. Idén var bra men det saknades något i utförande.

Jag har även läst många väldigt bra böcker i år så där är det nog nästa svårare att välja. När jag tittar tillbaka på min lästa-2012-lista så inser jag dock att det var en bok som completely blew me away och det var Jellicoe Road av Melina Marchetta. Sedan maj finns det på svenska, för den som inte vill läsa på engelska. För läsa den ska man!

Recension: Blandat blod av Katarina Mazetti

Handling
På Möckelön i området runt Blecinga väntar båtbyggaren Säbjörn och hans söner Svarte och Kåre förgäves på att hustrun och modern Alfdis ska komma hem. Men hon är som uppslukad av jorden och hennes försvinnande vilar som en förbannelse över gården.

Sönerna växer upp med sin far. De har svårt att hålla sams och har oro i sinnet. De lockas av plundringsresor och handelsfärder, och äldste brodern Svarte riktar blickarna mot rusernas rike i öst. På en marknad i Könugård möter Svarte den vackra sidenhandlardottern Milka. Utblottad följer hon och hennes bror med nordborna tillbaka till Blecinga. Men där blir saker och ting inte riktigt som hon tänkt sig… (adlibris.se)

Recension
Blandat blod är första delen i serien ”Släkten”, där Sveriges historia från vikingatid till nutid presenteras genom skönlitteratur. Varje bok skrivs av olika författare. Tre har kommit ut än och vad jag har hört så planeras en fjärde till hösten. Jag tycker att det är en kul idé och jag gillar historia. Tyvärr gillar jag dock inte boken så mycket.

Vikingatiden är ju i sig en intressant och mytomspunnen tid i vår historia, och det är väl kanske egentligen den historiska beskrivningen, om än något ytlig, som är bokens stora förtjänst. Speciellt intressant är hur författaren skildrar att kristendomen kom in och ”sänkte” kvinnans status, som ändå hade varit hyfsat hög under asatron.

För övrigt tycker jag tyvärr att boken blir lite platt. Personteckningarna var ganska kortfattade och ytliga; det känns inte som om man kommer människorna riktigt in på livet. Således är det ingen av karaktärerna som jag fäster mig särskilt vid. Trots en del egentligen ganska omvälvande händelser så blir det heller aldrig särskilt spännande, och bitvis är boken tyvärr riktigt seg. Jag skumläste mycket.

Trots alla klagomål ovan så tyckte jag ändå att det var en okej bok. Är man intresserad av historia och framför allt vikingatiden så gillar man den nog. Om jag springer på andra delen av serien (skriven av en annan författare) på biblioteket så kanske jag lånar den också.

Hem, ljuva hem

Det bästa med att åka bort är alltid att komma hem, tycker jag. Det spelar ingen roll hur bra man än har haft det på semestern – det är alltid skönt att komma hem till sitt. Och efter tre fullspäckade dagar i ett trettio-gradigt Berlin är vi faktiskt helt slutkörda.

Som vanligt var ju Berlin naturligtvis toppen – en av mina favoritstäder – men om jag hade fått välja så hade jag gärna nöjt mig med fem-tio grader kallare temperatur. 30°C i en storstad blir varmt! Å andra sidan har vi nu här hemma 17°C och spöregn, och det hade ju inte direkt varit bättre semesterväder.

Vi valde att ge årets besök något av en historisk touch med tyngdpunkten på Berlinmuren och dess historia. Här, på Bernauer Strasse, vid en av de få rester av muren som finns kvar. Det enda som jag är ledsen att vi inte hann med var DDR-museet. Det hade jag velat gå på. Nästa gång kanske..?

På den litterära fronten har semestern också varit lyckad. Jag har läst fantastiska Mitt perfekta liv av lika fantastiska Sarah Dessen och köpt med mig en del tysk litteratur hem. Mer utförlig rapport kommer under nästa vecka.

Olika omslag: Hungerspelen av Suzanne Collins

Jag älskar bokomslag. Det mest intressanta med dem är att det ofta finns så många olika omslag till samma bok: ett amerikanskt, ett brittiskt, ett svenskt, ett tyskt osv… och att de ofta ser väldigt olika ut. Därför tänkte jag börja med något så o-originellt som att jämföra olika omslag för att se vilket som är mest lyckat. Alltså i mina ögon. Ni får mer än gärna ha andra åsikter och berätta dem för mig i kommentarerna.

Andra omslaget ut är Hungerspelen av Suzanne Collins. Denna dystopi är ju en stor hit världen över, inte minst tack vare filmatiseringen, och det finns naturligtvis en mängd olika omslag. Jag har valt ut några.

US / UK / Sverige

De mest spridda och kända omslagen torde nog vara de två första, det amerikanska och det brittiska. Jag tycker mycket om det amerikanska. Det är rent och enkelt och jag tycker om symboliken med härmskrikan. Det brittiska omslaget är jag inte så förtjust i. Det ger en känsla av att boken är för yngre läsare, vilket jag inte tycker att den är. Och för att inte tala om det svenska omslaget. Booring.

Italien / Nederländerna / Tyskland

Det intressanta med alla dessa tre omslag är att de har valt lite samma fokus, Katniss på gömd bakom löv. Dock har Italien valt att gör henne till något som väl mest liknar en zombie, och det ger helt fel signaler om boken. Både de nederländska och tyska omslagen är fina, tycker jag, även om det nederländska är snäppet vassare i mina ögon.

Danmark / Ryssland / Kina

Precis som det brittiska omslaget gör det danska att boken ser ut att vara för yngre läsare. Jag vet inte om det är de tecknade framsidorna som gör det, men jag gillar det inte. Det ryska omslaget däremot tar ett helt annat fokus och får det att se ut som en renodlad kärlekshistoria. Det kinesiska omslaget är tyvärr lite suddigt här, men jag tycker att det är fint med härmskrikan centralt placerat.

Utlåtande:
Hmm… jag gillar det amerikanska omslaget. Enkelt, rent, stilfullt. Sedan tycker jag faktiskt mycket om det nederländska omslaget. Färgskalan tilltalar mig där, och fokusen i Katniss blick.

Vad tycker ni?

Day 05 – A book that makes you happy

Jag får anta att det inte räcker att svara att böcker i allmänhet gör mig glad? Inte? Misstänkte det.

Om jag vill läsa en bok för att bli glad så finns det egentligen bara en genre som gör det för mig, och det är den kanske mest utskällda av alla – chick lit. Ja, jag erkänner: Många chick lit-böcker gör mig glad. Det är liksom lite av deras uppgift på något vis. Men sedan att därifrån bara välja en..? Omöjligt.

Buffy the Vampire Slayer

Det känns som om jag har tillbringat den senaste månaden i ett stort svart töcken. Ett Buffy-töcken. Sedan midsommar och fram till nu har jag sett vartenda Buffy-avsnitt från säsong 1 till 7. Det blir 144 avsnitt à ca 42 minuter. Det blir 6048 minuter. Det blir ca 100 timmar. På mindre än en månad. Jag känner mig nästan lite yrvaken.

Men wow! Det var så längesedan jag såg det på tv att jag hade glömt hur underbar det är! De underbara karaktärerna. De fantastiska dialogerna. De stora känslorna. Alla one-liners. Och hur lätt jag blir addicted! Jag kan inte förstå hur jag klarade av att vänta en hel vecka på nya avsnitt back in the days. Nu var det ju bara att ta ett till om föregående hade slutat galet spännande. Just därför har jag också knarkat 100 timmar Buffy på en månad…

Jag älskar de första säsongerna när de fortfarande går på high school och har ett ”fall” per avsnitt så att säga. Ju längre säsongerna går desto längre och mer komplicerade blir alla problem. Men sedan när jag kommer till de senare säsongerna så tycker jag supermycket om dem också, bortsett kanske från säsong 4. Jag är sådär intresserad av The Initiative. Militärer är inte riktigt min grej.

Å andra sidan dyker Spike upp som en regular från och med säsong 4. Stort plus. Man borde inte tycka om Spike men man kan inte hjälpa det. Man hejar helt enkelt på Spike. Humor är enormt underskattat i en man… äuhm vampyr. Han har så många underbara one-liners. Och så är han också en vampyr med mycket känslor. ”I may be love’s bitch but at least I’m man enough to admit it!”

Och nu har jag sett alla avsnitt! Alla 144. Det är nästan så att jag har abstinens-besvär. Ingen mer Buffy. Men så illa är det ju inte. Jag har ju faktiskt alla säsonger på DVD, så nu kan jag ju gå tillbaka och kolla på alla mina favoritavsnitt igen, till exempel musikalavsnittet i säsong 6, Once More With Feeling, där en demon har gjort så att alla måste sjunga ut sina innersta tankar och känslor. Jag älskar musikaler och musiken finns faktiskt på Spotify så den kan man njuta av ofta! Men mitt favoritavsnitt i säsong 6 är nog ändå avsnittet efter, Tabula Rasa, där Willow misslyckas med en trollformel och alla glömmer bort vilka de är, med hysteriskt roliga följder. Till exempel så tror Giles och Spike att de är far och son, eftersom de båda är britter.

Giles – ”We’ll get our memory back, and it’ll all be right as rain.”

Spike – ”Oh, listen to Mary Poppins. He’s got his crust all stiff and upper with that nancy boy accent. You Englishmen are always so … bloody hell … sodding, blimey, shagging, knickers, bollocks … oh, no. I’m English!”

Giles – ”Welcome to the nancy tribe.”

Eller detta underbara citat som säker går många förbi (typ min man) om man inte riktigt är helt hemma på brittisk slang:

Spike – ”Randy Giles? Why not just call me Horny Giles or Desperate for a Shag Giles? I knew there was a reason I hated you.”

Obetalbart. Jag skulle kunna citera hur mycket som helst ifrån i princip alla avsnitt för det finns så mycket humor. Bitskt. Ironiskt. Sarkastiskt. Gärna språkhumor. Helena-humor helt enkelt. But I guess you had to be there. (Go there! Now!)

Annars älskar jag också säsong 4 avsnitt 9: Something blue, där Willow för första gången försöker sig på en trollformel som går väldigt fel, men som får väldigt roliga följder. Detta är ett underbart avsnitt med många härliga repliker och kommentarer. Eller som jag vill kalla avsnittet: The Way It Should Have Ended.

Vinn ”Delirium” av Lauren Oliver!

På sin blogg Nilmas bokhylla lottar Malin ut en kopia av ”Delirium” av Lauren Oliver. Och jag som inte har kommit mig för att läsa den än! Har inte du heller det? Här kan du vara med och tävla!

Recension: Catching Jordan av Miranda Keneally

Handling
What girl doesn’t want to be surrounded by gorgeous jocks day in and day out? Jordan Woods isn’t just surrounded by hot guys, though-she leads them as the captain and quarterback of her high school football team. They all see her as one of the guys and that’s just fine. As long as she gets her athletic scholarship to a powerhouse university.

But everything she’s ever worked for is threatened when Ty Greeen moves to her school. Not only is he an amazing QB, but he’s also amazingly hot. And for the first time, Jordan’s feeling vulnerable. Can she keep her head in the game while her heart’s on the line? (adlibris.se)

Recension
Jag kan ingenting om amerikansk fotboll. Jag har aldrig varit intresserad av amerikansk fotboll. Trots det har jag på ungefär två timmar läst ut en hel bok som handlar om just det – amerikansk fotboll! Fast inte bara såklart. Catching Jordan är mer än bara en sportbok; det är också en bok om att växa upp, om att möta både omgivningens förväntningar och sina egna, om vänskap och kärlek. Jag hade läst många positiva recensioner om denna bok innan jag började läsa den, men jag var faktiskt inte riktigt beredd på att jag skulle tycka om den så mycket som jag gjorde.

Jordan Woods är en ovanlig huvudperson i YA-världen. Hon älskar amerikansk fotboll mer än något annat, är kapten i fotbollslaget och basar i egenskap av sådan över de andra killarna i laget. Hon är en sann pojkflicka som vet mer om legendariska matcher och gamla poängrekord än smink och kläder, och det känns ganska uppfriskande. Här är verkligen en tjej som inte kompromissar med sig själv och sina drömmar. Dock är inte allt rosenrött med att vara tjej bland alla killar på planen och Jordan möter ofta fördomar. Förutom huvudpersonen så förekommer också många andra härliga karaktärer, t ex de andra killarna i laget som alltid har hennes back. Jordans något ansträngda relation med sin football-spelande superstjärna till pappa är också fint skildrad.

Catching Jordan är inte en särskilt lång bok, bara ca 250 sidor. Den är skriven på ett lättsamt och humoristiskt sätt, och det är lätt att komma in i den. Jag läste hela boken i en enda sittning ute på gräsmattan. Dock är den ganska förutsägbar, (Spoiler: Det tog inte många sidor att inse att Henry var kär i Jordan) men det gör liksom inte så mycket, för boken är väldigt mysig och charmig. Oväntat charmig. Kanske inget man funderar på särskilt mycket efter att den är utläst, men det är riktigt bra underhållning för stunden. På författarens blogg går att läsa att filmrättigheterna är sålda, och jag hoppas att det blir en film av den någon gång. Catching Jordan skulle bli en perfekt ungdomsfilm.