Buffy the Vampire Slayer

Det känns som om jag har tillbringat den senaste månaden i ett stort svart töcken. Ett Buffy-töcken. Sedan midsommar och fram till nu har jag sett vartenda Buffy-avsnitt från säsong 1 till 7. Det blir 144 avsnitt à ca 42 minuter. Det blir 6048 minuter. Det blir ca 100 timmar. På mindre än en månad. Jag känner mig nästan lite yrvaken.

Men wow! Det var så längesedan jag såg det på tv att jag hade glömt hur underbar det är! De underbara karaktärerna. De fantastiska dialogerna. De stora känslorna. Alla one-liners. Och hur lätt jag blir addicted! Jag kan inte förstå hur jag klarade av att vänta en hel vecka på nya avsnitt back in the days. Nu var det ju bara att ta ett till om föregående hade slutat galet spännande. Just därför har jag också knarkat 100 timmar Buffy på en månad…

Jag älskar de första säsongerna när de fortfarande går på high school och har ett ”fall” per avsnitt så att säga. Ju längre säsongerna går desto längre och mer komplicerade blir alla problem. Men sedan när jag kommer till de senare säsongerna så tycker jag supermycket om dem också, bortsett kanske från säsong 4. Jag är sådär intresserad av The Initiative. Militärer är inte riktigt min grej.

Å andra sidan dyker Spike upp som en regular från och med säsong 4. Stort plus. Man borde inte tycka om Spike men man kan inte hjälpa det. Man hejar helt enkelt på Spike. Humor är enormt underskattat i en man… äuhm vampyr. Han har så många underbara one-liners. Och så är han också en vampyr med mycket känslor. ”I may be love’s bitch but at least I’m man enough to admit it!”

Och nu har jag sett alla avsnitt! Alla 144. Det är nästan så att jag har abstinens-besvär. Ingen mer Buffy. Men så illa är det ju inte. Jag har ju faktiskt alla säsonger på DVD, så nu kan jag ju gå tillbaka och kolla på alla mina favoritavsnitt igen, till exempel musikalavsnittet i säsong 6, Once More With Feeling, där en demon har gjort så att alla måste sjunga ut sina innersta tankar och känslor. Jag älskar musikaler och musiken finns faktiskt på Spotify så den kan man njuta av ofta! Men mitt favoritavsnitt i säsong 6 är nog ändå avsnittet efter, Tabula Rasa, där Willow misslyckas med en trollformel och alla glömmer bort vilka de är, med hysteriskt roliga följder. Till exempel så tror Giles och Spike att de är far och son, eftersom de båda är britter.

Giles – ”We’ll get our memory back, and it’ll all be right as rain.”
Spike – ”Oh, listen to Mary Poppins. He’s got his crust all stiff and upper with that nancy boy accent. You Englishmen are always so … bloody hell … sodding, blimey, shagging, knickers, bollocks … oh, no. I’m English!”
Giles – ”Welcome to the nancy tribe.”

Eller detta underbara citat som säker går många förbi (typ min man) om man inte riktigt är helt hemma på brittisk slang:

Spike – ”Randy Giles? Why not just call me Horny Giles or Desperate for a Shag Giles? I knew there was a reason I hated you.”

Obetalbart. Jag skulle kunna citera hur mycket som helst ifrån i princip alla avsnitt för det finns så mycket humor. Bitskt. Ironiskt. Sarkastiskt. Gärna språkhumor. Helena-humor helt enkelt. But I guess you had to be there. (Go there! Now!)

Annars älskar jag också säsong 4 avsnitt 9: Something blue, där Willow för första gången försöker sig på en trollformel som går väldigt fel, men som får väldigt roliga följder. Detta är ett underbart avsnitt med många härliga repliker och kommentarer. Eller som jag vill kalla avsnittet: The Way It Should Have Ended.

Annonser

4 thoughts on “Buffy the Vampire Slayer

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s