Bokbloggsjerka 28 september – 1 oktober

Som utlovat kommer slutligen mitt bidrag till veckans bokbloggsjerka. Annika har denna vecka hämtat inspiration från annat håll, och undrar vad vi har lärt oss från den bokgenre vi helst läser.

Precis som vid genre-frågan för ett par veckor sedan är det lite svårt för mig att svara på detta för jag läser ju en massa olika typer av böcker. Jag läser en del historiska romaner och föga oväntat lär man sig ju en del om just historien, kanske inte så mycket om faktiska händelseförlopp eller riktiga historiska personer utan mer om vanliga människors villkor förr i världen. Det ger också en viss tacksamhet inför den moderna tid vi lever idag.

Av deckare tycker jag att jag både lär mig om, får insikt i och blir fascinerad av de mörkare delarna av det mänskliga psyket, och att alla kan ”bli onda” under fel förutsättningar.

Om jag dock skulle försöka hitta någon lärdom som stämmer på i princip alla böcker jag läser, så vore det dock detta: Kärleken övervinner allt.

Annonser

Helena vs noveller

Så har jag försökt mig på ytterligare en novel av Mr Munro ur hennes novellsamling För mycket lycka, och än en gång kommer jag till slutsatsen att det här med noveller, eller i alla fall hennes noveller inte är något för mig. Jag förstår helt enkelt inte meningen med dem. Det är för mycket tolkningsbehov över dem för min smak. Jag har inga problem med allegorier, tvärtom, men när man måste forcera fram ett budskap så tröttnar jag. Det påminner mig allt för mycket om mina universiteteskurser i engelsk litteratur där vi läste och analyserade ”short stories” på löpande band, den ena analysen mer långsökt än den andra. Det var någon tavla i någon hall som hade enorm betydelse (enligt vår lärare) men som ingen av oss ens hade lagt på minnet. Sånt där orkar jag inte med.

Jag har läst de två noveller som var obligatoriska för bokcirkeln (Trä + valfri) men sedan tänker jag lämna Alice Munro åt sitt öde. Dock räknar jag hennes bok som att jag har läst ytterligare en på min att-läsa-innan-jag-få-köpa-nya-böcker-lista. Så 2 down, 13 to go!

Veckans bokbloggserka hos Annika var riktigt klurig och då jag är hos föräldrarna under helgen så har jag inte riktigt haft tid att sätta mig ner och fundera. Men det kommer – jag lovar!

Recension: City of Ashes

Handling
With her mother in a coma and her father hell-bent on destroying the world, Clary is dragged deeper into New York’s terrifying underworld of werewolves, demons and the mysterious Shadowhunters. Discovering the truth about her past was only the beginning, now Clary must save the world from her own father – the rogue Shadowhunter Valentine. (adlibris.se)

Recension

Varning! Om du inte har läst City of Bones – SLUTA LÄS NU!

Den andra boken i serien fortsätter i princip i samma sekund som den förra slutade, och för min del som läste båda delarna efter varandra gjorde det ju inget eftersom jag då inte hade glömt något emellan. På många sätt är detta en direkt fortsättning på förra boken och precis som i den förra boken är farten hög. Det händer något nytt hela tiden; man hinner knappt hämta andan ibland. Därför gick det också väldigt fort att läsa ut den, för jag ville hela tiden veta hur det skulle gå härnäst.

Det finns många delar av den här boken – och serien – som tilltalar mig. Den övernaturliga världen, magi, familjehemligheter, hjärtskärande kärlekshistorier… you name it. Jace fortsätter också att leverera underbart roliga one-liners på löpande band, och i den här boken blir han en något mer mångfacetterad person, framför allt genom att man får ta del av mer saker genom hans perspektiv. Dock känns inte den kvinnliga huvudpersonen Clary helt trovärdig. Hon får reda på det ena häpnadsväckande efter det andra och ändå reagerar hon knappt på det. Deras relation är ju också ovanlig, och även om den egentligen är ganska motbjudande så kan jag inte låta bli att hoppas att saker och ting slutligen visar sig sådana att de kan vara tillsammans.

City of Ashes är en spännande och lättläst bok full av humor och sarkastiska kommentarer. Dock blir jag galen på slutet. Jag gillar verkligen inte cliff-hangers! Så det är väl bara en tidsfråga innan jag plockar ner även del tre från bokhyllan och förlorar mig i den.

Trä

Imorgon är det ju egentligen dags för det första bokcirkelmötet på biblioteket i Forshaga, men jag kan ju som bekant inte komma eftersom vi har föräldramöte på jobbet då. Tre inbokade måndagar hela hösten! Och så hamnar naturligtvis ett föräldramöte på en av dessa tre måndagar… The irony.

Ja ja, hur som helst så ska vi tills imorgon ha läst två noveller ur Alice Munros novellsamling För mycket lycka: ”Trä” och en valfri. Och även om jag inte kan komma på själva bokcirkeln imorgon så måste jag ju ändå göra uppgiften, tänker jag och har nu läst redan nämnda ”Trä”, men jag förstår inte. Jag gör verkligen inte det. Varför skrev hon den här novellen? Vad ville hon med den? I just don’t get it! Jag är nog helt enkelt inte tillräckligt djup för det här med noveller. Dock ska jag naturligtvis ändå ta mig an ytterligare en novell i samlingen senare idag. Man skulle ju läsa två.

Riktigt synd är det i alla fall att jag inte kan vara med på bokcirkeln imorgon; det hade varit intressant att få veta vad de andra tyckte om ms Munro.

Bokbloggsjerka 21-24 september

Eftersom jag i går deltog i Fiktiviteters Doctor Who-helg och – trots eller kanske på grund av – förinställning ändå mysslyckades med att publicera mitt inlägg på utsatt tid *argh* så blev det inget inlägg till jerkan. Det kommer dock ett idag istället, nämligen precis nu.

Ironiskt nog vill Annika denna vecka att vi ska: Berätta om en bok (eller flera) som du har fått, lånat, köpt, etc. den här veckan.

Och varför är det ironiskt? För att jag har ett self-imposed köpstopp! Jag har ju utmanat mig själv att vara tvungen att läsa 15 av mina olästa böcker innan jag får köpa någon ny. Än så länge har jag läst en… Dock har jag en reservation på bibblan och några redan förbeställda böcker som troligtvis kommer att dyka upp innan jag har läst de kvarvarande 14 böckerna, men det får ju inte räknas. Dessutom kom dess två böcker under veckan, men – viktigt! – jag beställde dem innan bokstoppet: Carnival of Souls av Melissa Marr och Throne of Glass av Sarah J Maas.

”Hej, jag heter Helena och jag är en Whovian.”

Första gången jag hörde talas om ”Doctor Who” var runt 2005 i och med att den nya serien började sändas och en vän till mig talade sig mycket varm om den. Jag tänkte dock att det där lät oerhört nördigt och jag gillar ju inte ens science-fiction, så det tog mig sju år att faktiskt våga ge det en chans, och nu är jag helt fast! På ungefär en månad har jag plöjt igenom första säsongen och ungefär andra halva säsongen. Och nördigt är det ju så det förslår, men jag älskar det. Varför? Jo, det ska jag berätta nu.

Det allra viktigaste och det som gör att jag fastnar i en serie är karaktärerna. Känns de äkta? Bryr jag mig om dem? När det gäller Doctor Who är svaret på både frågorna: Ja! Både doktorn och alla de varelser från universums alla hörn som han träffar – oavsett om de är människor eller rymdvarelser – är genomarbetade och känns ”äkta” på något vis. Alla har ett syfte, och alla bidrar med något eller hjälper till att föra handlingen vidare. Framför allt doktorn och hans följeslagare – Rose, Mickey, Jackie – blir verkligen karaktärer man bryr sig om. Till och med fienderna har sin charm. Vem kan till exempel undgå att charmas av Dalekernas metalliska ”Exterminate!”? (Svaret på denna retoriska fråga är till exempel min man.)

Gällande själva doktorn har jag än så länge bara fått stifta bekantskap med två stycken (nummer 9 och 10), och för närvarande föredrar jag den nionde, spelad av Christopher Eccleston. Jag gillade hans doktor för jag upplevde honom som väldigt varm, sympatisk och medmänsklig medan David Tennants tionde doktor är oberäknelig och lite mer lättirriterad. I en intervju i brittisk tv beskrevs hans doktor som ”waspish” och det kan jag hålla med om. Dock är han ju ganska charmig och lite quirky så jag tror inte att han är helt hopplös. Kanske har jag bara inte vant mig än, eller så tänker jag kanske mest fortfarande på Tennant som Barty Crouch Jr i Harry Potter.

Okej, moving on. Trots att jag tror att jag inte gillar sci-fi så gör jag uppenbarligen det, för jag har alltid haft en liten weak spot for tidsresor. Doktorn kan ju resa inte bara i tiden utan också i tid och rum så man får följa med på fantastiska äventyr över hela det kända – och okända – universumet för att hjälpa människor eller rädda världen. Detta gör handlingen otroligt varierad. Det kan vara allt från nutidens London till ett öde Skottland på 1800-talet eller någon avlägsen planet långt in i framtiden. Man vet helt enkelt aldrig vad som komma skall, och det blir därför heller aldrig långtråkigt.

Det bästa med Doctor Who är nog dock ändå humorn, som är helt underbar. Serien har en härligt mörk och sarkastisk humor som verkligen är my cup of tea, och innehåller dessutom många sköna repliker. Jag gillar också att programmet inte tar sig självt på för stort allvar utan tvärtom kan driva med sig självt och sin genre.

Och sist men inte minst: the accent. Ursäkta mig då för att jag råkar vara språknörd, men fantastiska, colourful brittiska slanguttryck – det är svårslaget i min bok! Dessutom är det kul att äntligen förstå en del av de referenser man råkar höra i andra sammanhang och faktiskt veta var de kommer ifrån.

För att nu knyta ihop denna röra till inlägg kommer här ett litet Doctor Who-skämt på slutet.

A: ”What do you do for a living?”
B: ”I am a TARDIS mechanic.”
A: ”Isn’t that a very small business?”
B: ”It gets bigger once you get into it.”

*Ba Dum Tsh!*
Ah? Anybody?

Detta inlägg är bara en del av den fantastiska Doctor Who-helg som bloggaren Fiktiviteter har anordnat, där en hel hög bloggare deltar och som med jämna mellanrum under hela helgen kommer att ge sin syn på olika aspekter av den underbara värld som är Doctor Who. För att se vilka som deltar, när nya inlägg kommer upp och helt enkelt läsa mer om Doctor Who, bege dig raskt till Fiktiviteter. Vem vet, om någon vecka kanske du också är en Whovian..?!

Recension: City of Bones av Cassandra Clare

Handling
Sixteen-year-old Clary Fray is an ordinary teenager, who likes hanging out with her friends. But everything changes the night she witnesses a murder, committed by a group of teens armed with medieval weaponry. The murderous group are Shadowhunters, secret warriors dedicated to driving demons out of this dimension and back into their own. (adlibirs.se)

Recension
Den här boken har stått i min bokhylla i över ett år men det har varit en sådan där bok som jag har velat ”spara”, av någon anledning. Men nu kände jag att det var dags, inte minst eftersom det ska komma en film baserad på boken nästa år (?) och jag ville läsa boken innan allt filmsnack kom igång.

Det var längesedan jag läste någon urban fantasy och jag har saknat det lite. Magiska varelser i vår värld är bland det jag gillar mest. Det finns naturligtvis vissa drag som känns igen i den här boken, men mycket kändes också nytt och spännande för min del. Man slängs verkligen direkt in i historien och den värld Cassandra Clare så skickligt har byggt upp. Emellertid, som första delen i en serie, så ägnas mycket tid åt att förklara världen, vilket gör att historien tappar fart i mitten. Resten av boken går dock i en rasande fart och man hinner aldrig tröttna. Dessutom är boken kryddad med en härligt sarkastisk humor, framför allt genom Jace, vilket verkligen höjde boken för min del.

Tyvärr lyckades jag tidigare spoila mig själv angående en riktigt stor och betydelsefull plot twist genom en recension jag läste. Gaah… jag förstår verkligen John Green när han mycket passionerat ber läsare att inte skriva spoilers om böcker i sina recensioner. Så jag blev av naturliga orsaker inte så förvånad över den twisten, men väldigt förvånad över att karaktärerna inte reagerade mer än vad de gjorde.

För att sammanfatta så tyckte jag riktigt bra om City of Bones; den var inte det bästa jag har läst, men den gick fort att läsa trots sina nästan 500 sidor och var riktigt god underhållning.  Med tanke på att den andra delen redan står i min bokhylla kommer jag definitivt att läsa den.