Det verkar som att det som förut har varit ett fredags-måste nu har blivit något som jag gör på lördagar istället. Jag hinner helt enkelt inte på fredagar det här läsåret, för jag kommer hem så sent efter jobbet. Jag pratar naturligtvis om bokbloggsjerka!
Och det här veckan har Annika laddat upp med en riktigt ordentligt svår fråga: Vad är det som gör en svensk kriminalroman typiskt svensk för dig. En italiensk kriminalroman typisk italiensk. Amerikansk? Välj ett land och tala om för mig vad du tycker kännetecknar just det landets kriminalromaner.
Oj då, jag läser inte så väldigt mycket kriminalromaner och absolut inga andra än svenska så det är väl dem jag får fokusera på. Det är tre drag som först dyker upp i mitt huvud och som jag anser vara typiska för svenska deckare.
Ofta kommer huvudpersonerna i svenska kriminalromaner inte enbart från polismakten utan det är ofta vanliga civila människor som är huvudpersoner och/eller hjälper en polis i deras närhet att lösa brott. Exempel: Camilla Läckberg, Ninni Schulman, Johan Theorin.
Det andra draget som jag tänker på bygger lite på det första. I svenska deckare återfinns ofta ett stort mått av vardagsrealism. Vi får inte bara vara med om själva polisutredningen utan får också insikt i mångas privatliv med partners, barn, jobb, utbrändhet och liknande. De personliga relationerna är lika viktiga som brotten. Exempel: Viveca Sten, Kristina Ohlsson, Camilla Läckberg etc.
Dessutom så handlar det sällan om ”onda” människor i svenska deckare, utan brotten hänger oftast ihop med någon oförrätt som gärningsmannen tidigare i livet har utsatts för. Motivet till brotten står nästan alltid att fina i historien. Exempel: Ann Rosman, Camilla Läckberg, Åsa Larsson.
Helenas bokhylla 
Bra sammanfattning!
Dey här var ingen bra jerka alls. Nu kommer jag alltid och sitta och fundera på om mallen stämmer. För visst är det precis som du skriver 🙂
Haha, ja det är väl risken det!
Två och tre håller jag definitivt med om! Vad gäller ettan så hittar jag det i litteratur även från andra länder, det är rättspatologer, journalister, advokater, osv… Och man undrar alltid hur mycket de får lägga sig i egentligen;-)
Jag har inte läst så mycket kriminallitteratur från andra länder så du har säkert rätt gällande att nummer ett stämmer in på mer än svenska deckare. Det var bara en sak som jag reflekterade över när det gällde just svenska deckare. Och sedan kan man verkligen fundera över hur mycket allmänheten får delta i utredningar. Hur giltiga är de bevis de hittar egentligen?
Mycket vardagsrealism är det, det håller jag verkligen med om!
Jag tycker nog att det du skriver stämmer riktigt bra!
Ja, just det där med att gärningsmännen också får vara människor, det tror jag är en typisk svensk grej. I en amerikansk deckare förekommer åtminstone ibland skurkar som gör saker för att dom är ”onda”.