Månadssummering oktober

Höstlov hurra! I alla fall två dagars ledighet, som jag dock har arbetat in med råge under den här terminen. Oj oj oj. Så nu ska jag njuta av de här dagarna med uppsatsrättning, omdömesskrivning och planering av nya områden. (Och en del annat kul.. t ex en hockeymatch.) Kanske kan få någon tid att läsa också… Tja, drömma går ju.

Antal lästa böcker: 3 st
På svenska: 2 st
På engelska: 0 st
På tyska: 0 st
Köpta: 1 st
Fådda: 1 st (till bokcirkeln på biblioteket)
Lånade: 1 st
Kvinnor: 2 st
Män: 1 st

Det var allt ännu uschligare är september. Tre böcker! Det är nog bottenrekord! Visserligen är Smaragdgrün typ 485 sidor och på tyska så den tog ju sin lilla tid, men å andra sidan var Jonas Gardells första del i trilogin Kärleken ofantligt lättläst och tog bara någon dag. Konsten att vara kvinna plöjde jag också igenom på ett par dagar.

Det är nog också för att jag i slutet av månaden har varit väldigt out of character och börjat på två böcker istället för en, och därför inte läst ut någon av dem. Å andra sidan kanske då statistiken för november ser bättre ut.. men jag tvivlar för då är det dags för utvecklingssamtalsrunda nummer två: gymnasiet.

Trots det magra resultatet i oktober så var dock alla tre böckerna riktigt bra! Det är omöjligt att välja ut bästa bok denna månad för de var alla fantastiska i sina egna genrer.

Recension: Smaragdgrün av Kerstin Gier

Handling OBS! Spoiler-varning
Gewndolyn tvivlar på att Gideons känslor för henne är äkta, och misstänker att det bara är ett spel som han och greven av Saint Germaine har kokat ihop. Hon får också reda på en hemlighet som förändrar hela hennes världsbil. Samtidigt måste hon fortsätta tidsresorna med Gideon som om ingenting hänt för att inte avslöja det hon fått veta, och det visar sig vara inte helt ofarligt. För Gwen och Gideon börjar en hisnande resa in i det förflutna, där de kommer en hemlighet på spåren, som de till varje pris måste förhindra.

Recension
Så var också den tredje och sista boken i die Edelstein-Trilogie utläst. Smaragdgrün tar vid exakt där förra boken slutade, och boken går i ett rasande tempo. Det är aldrig en lugn stund. Dessutomm får vi äntligen svar på alla frågor. Vad har Gewns morfar (farfar? Samma ord på tyska, ju) gömt? Är Gideons känslor äkta eller spelade? Vad visste Lucy och Paul som Gewn och Gideon inte vet? Och viktigast av allt, vad händer när de tolvs krets (eller vad det nu kan heta på svenska..?) sluts? Inga frågor lämnades obesvarade.

Även i den tredje boken lyckas Kerstin Gier genom sitt avspända och roliga sätt att skriva få mig att skratta. Tyvärr tycker jag att min favvis från förra boken, ex-demonen Xemerius, har fått alldeles för lite screen time denna gång. Gwendolyn har dock utvecklats som person sedan första boken. Mycket av hennes naivitet och barnslighet har försvunnit och det är tvärtom ofta Gwendolyn som tar de svåra besluten.

Smaragdgrün är en värdig avslutning på trilogin, och nu är jag mer sugen än någonsin på filmen som kommer ut (i Tyskland) nästa år !

Bokbloggsjerka 26 – 29 oktober

Så var det lördag igen då. Den här helgen är jag hemma hos svärföräldrarna i mörkaste Småland, och passar på att blogga lite medan övriga sitter bänkade framför Premier League. Man kan har olika intressen…

Veckans fråga: Betygsätter du böcker? Varför/varför inte?

Nej, jag betygsätter inte böcker här på bloggen (eller någon annanstans heller för den delen). Varför inte? Jo, det är något jag har lärt mig under lärarutbildningen. När man rättar uppsatser och skriver både kommentarer och betyg så bryr sig 9 av 10 elever inte om att läsa kommentarerna, utan de går direkt på betyget. Och det är inget specifikt för elever och uppsatser; jag märker det på mig själv också. På de bokbloggar där betyg sätts läser jag inte själva recensionen lika noga utan bryr mig mest om betyget. Sad, but true.

Sedan är jag också trött på att behöva bedöma och betygsätta allt hela tiden, så därför får bloggen vara en sorts fristad.

Köpstoppens vara eller inte vara?

Efter förrförra veckans bokbloggsjerka där jag sådär i förbifarten råkade nämna mitt köpstopp fick jag många reaktioner på det. De flesta gick ut på att köpstopp inte fungerar och att man ändå köper på sig dubbelt upp sedan när köpstoppet väl är slut. Och det sistnämnda tror jag absolut på! Det märker jag själv hur sugen jag är på en riktigt rejält fet bokbeställning. Inte en eller två böcker, utan typ en tio-femton böcker.

Annars är jag faktiskt riktigt duktig. Jag suktar efter nya böcker, men har inte köpt några. Min man är mycket imponerad och har därför generöst erbjudit att jag kanske kan få köpa två böcker i oktober ändå…

Jag fick också ett bra förslag från Ella som berättade hur de gjorde i sin sygrupp, och som jag kanske ska efter. Den går ut på att, istället för att tokköpa böcker (i deras fall tyger) och sedan go helt cold turkey med köpstopp, införa en köpkvot per månad. Överfört till böcker blir det då naturligtvis en kvot per månad, antingen i pengar eller antal titlar. Jag lutar mer åt det sistnämnda, och tänker mig kanske en fem böcker i månaden. Vad tror ni?

Mid series book cover change

Välkommen till dagens i-landsproblem! Idag ska vi inte ägna oss åt de stora och viktiga frågorna som barnadödlighet i Sydsudan eller inbörderkrig i Syrien. Idag ska vi tala om bokomslag. Eller närmare bestämt om när förlagen byter omslag mitt i en serie. Det gör mig som bokälskare – och bokomslagsälskare – helt galen!

För klarhetens skull, nu menar jag alltså inte när det finns två uppsättningar omslag för samma bok (t ex ett amerikanskt och ett brittiskt) utan när de börjar att ge ut ett serie med en typ av omslag och sedan helt ändrar stilen – och God forbid, storleken! – på omslagen mitt under seriens gång. Så att man kanske har de första två omslagen i en stil, men det tredje går inte att få i samma eftersom de har ändrat hela designen.

Jag förstår att man gör detta för att boken har såld för dåligt eller inte hittat hem till den önskade demografin, men ändå. Det stör mig! Vissa av oss kanske är lite ocd:d och uppskattar att få ha våra bokomslag i samma stil en hel serie igenom. Jag själv är så ocd:d att jag inte riktigt vet hur jag ska göra i en sådan situation. Inte läsa färdigt serien eller köpa de gamla delarna (som jag få redan har) i den nya utgåvan så att alla delar matchar? För omatchande böcker – no thank you. Exempelvis…

Across the Universe-serien av Beth Revis

De översta två omslagen har den gamla designen, och de tre nedersta har den nya designen. De första två är fantastiskt vackra, enligt min åsikt. Framför allt det första. It blew me away. Men tydligen sålde böckerna inte tillräckligt bra med de omslagen, och framför allt inte till killar, så därför designades omslagen om. Och den tredje boken kommer inte att släppas med ett omslag som passar dem utan enbart i den nya designen. Jag har egentligen ingenting emot de nya omslagen per se, MEN… jag har ju redan de två första delarna med de gamla omslagen. Inbundna dessutom.  Surt.

The Cahill Witch Chronicles av Jessica Spotswood

Senast ut i raden är The Cahill Witch Chronicles. Omslaget till vänster är den gamla designen, vilket då innebär att omslaget till höger är det nya. Jag bara fullkomligt ÄLSKAR det gamla omslaget! Det är så vackert! Jag kan bara sitta och titta på det för det är så vackert. Jag skaffade till och med boken i inbunden utgåva eftersom omslaget var så fint. Pocketversionen kommer att ha omslaget till höger och alla nästkommande böcker i serien också, inbundna som pocket. Det är inget fel på det nya omslaget här heller, men det är ju inte i närheten av den gamla versionen.

Shatter me-serien av Tahere Mafi

Sedan finns det också mycket lyckade nya designer. I och för sig har jag i detta fall inte köpt första boken med det gamla omslaget, vilket kanske har med saken att göra… men som sagt, här tycker jag att den nya designen är mycket lyckad. Det gamla omslaget visar en snygg tjej i en snygg klänning. Alltså rätt så mainsteam. Medan de nya är både vackra och i stort sett unika bland YA-omslag. När jag den läste första delen var jag långt ifrån övertygad om dess storhet och hade inga som helst planer på att läsa någon ytterligare del. Dessa nya omslag är så sjukt snygga dock… så man vet aldrig.

Vad säger ni? Stör det er när man byter omslag mitt i en serie? Är det någon särskild serie som stör er speciellt mycket?

Recension: Torka aldrig tårar utan handskar: 1. Kärleken av Jonas Gardell

Handling
När Rasmus stiger av tåget på Centralstationen i september 1982 lämnar han det lilla Koppom bakom sig för att aldrig återvända. Ung och vacker kastar han sig ut i de homosexuellas Stockholm.

Benjamin är Jehovas vittne. Ivrigt går han från dörr till dörr för att predika om Gud. Ingenting kan rubba honom i hans tro. Tills den dag han ringer på hos Paul, den varmaste, roligaste och bitchigaste bögen Gud någonsin skapat.

Så på julaftonskvällen, när det snöar över staden, träffas Rasmus och Benjamin, och inget blir som förr igen.

Det som berättas i den här historien har hänt. Det hände här, i den här staden, i de här kvarteren, bland de människor som har sina liv här. I en stad där de flesta fortsatte att leva sina liv som om inget hänt började unga män insjukna, tyna bort och dö. Jag var en av dem som överlevde. Det här är min och mina vänners historia.

Recension
Den här boken igår i läsningen till bokcirkeln, och jag började läsa den på tåget till jobbet på tisdag morgon och där jag kom fram till stationen i Arvika en dryg halvtimme senare hade jag redan tillryggalagt 79 sidor, och sedan läste jag bara på väg till och från jobbet. Innan jag kom fram på fredagen var boken utläst, så lättläst är bara förnamnet. En riktig bladvändare.

Själv är jag född i mitten av 80-talet och i mitt liv och i min omvärld har homosexualitet aldrig varit sjukligt eller skamligt, så den här beskrivningen av deras situation och utsatthet som Gardell beskriver i boken är väldigt främmande för mig, men samtidigt är det också väldigt nyttigt att få höra (läsa) att det var så här för inte särskilt längesedan alls. Aids och hiv har också på något vis alltid funnits i min värld och därför var jag också helt omedveten om den panik som fanns i Sverige under den här tiden. Några av mina kollegor kände dock väl igen det som beskrivs i boken (fast de hade sett tv-serien, där för övrigt en del av våra elever var statister), just skräcken och rädslan. Eftersom som själv inte minns den här tiden så tycker jag personligen att de stycken med ”fakta” som återkom med jämna mellanrum var bra och intressanta och gav den fiktiva historien en extra dimension.

Torka aldrig tårar utan handskar är en vacker, sorglig och gripande bok, och Jonas Gardell är en fantastisk författare som kan förmedla både skratt och grått i samma stycke. Jag kommer absolut att läsa de kommande delarna när de finns tillgängliga, och nu ska jag se första delen av serien på svtplay.

Bokbloggsjerka 19-22 oktober

Alltså, helt seriöst – är det någon annan än jag som tycker att det alltid är måndag och fredag? Dagarna emellan bara försvinner som i ett töcken. Men nu är det i alla fall lördag och dags för bokbloggsjerka.

Veckans fråga: Finns det någon bok/författare/karaktär som har inspirerat dig så pass mycket att du har bytt yrke, skaffat dig en ny hobby eller tagit ett kliv ut i det okända på annat sätt?

Eh, det enkla svaret på den här frågan blir nog tyvärr nej. Jag har nog aldrig blivit så inspirerad att jag har gjort något särskilt drastiskt som att byta jobb eller så.

Men å andra sidan, Twilight, som jag läste för snart fyra år sedan har i och för sig påverkat mitt läsande. Dels har jag börjat läsa mycket mer fantasy eller i alla fall urban fantasy efter att ha läst den, och dels fick den mig att börja läsa mer på engelska för nöjes skull. Innan dess hade jag bara läst engelska skönlitterära böcker på universitetets litteraturkurser, men aldrig bara för mitt eget höga nöjes skull. Och nu läser jag – inte uteslutande – men till stor del på engelska, eftersom utbudet är så enormt mycket större.

Om man tänker efter riktigt noga var det faktisk Twilight som fick igång mitt nöjesläsande igen efter några års uppehåll, och som i förlängningen gjorde att jag började bokblogga, och det kan vi väl räkna som en ny hobby. Jo, så kanske har en bok påverkat mig mycket ändå.

Recension: Konsten att vara kvinna av Caitlin Moran

Handling
Det har aldrig varit lättare att vara kvinna. Vi har rösträtt och p-piller och vi har inte blivit brända som häxor sedan 1700-talet. Men det återstår några små frågor… Varför måste vi ta bort allt hår på kroppen? Varför är bh:n så obekväm? Och varför frågar alla när man ska skaffa barn?

Boken börjar på Caitlin Morans bedrövliga 13-årsdag (hon väger 80 kilo, har inga vänner och pojkar kastar grus efter henne) och fortsätter genom tonårstiden, till arbetsplatser och strippklubbar, genom kärlek, övervikt, abort, shopping och moderskap. Det är som att få förtroenden från en god vän – ocensurerat, ärligt och fruktansvärt roligt. Konsten att vara kvinna är ett självbiografiskt, feministiskt manifest.

Recension
Som baksidestexten lovar är Caitlin Morans Konsten att vara kvinna sannerligen ett självbiografiskt, feministiskt manifest för 2000-talets kvinnor. Hade jag inte redan varit en övertygad feminist (för seriöst – vilken kvinna kan vara emot att stoppa orättvisor, våld och diskriminering mot kvinnor?), så är chansen stor att jag hade blivit det efter att ha läst den här boken.

Vissa delar av Morans barndom och uppväxt känns visserligen ljusår ifrån min egen och jag är inte helt såld på alla kapitel. Boken är lite ojämn på det sättet. I en del kapitel i boken dock, är igenkänningsfaktorn stor. Som att ha en garderob fylld med saker men inget att ha på sig. Eller det faktum att kvinnor nästan alltid döms först och mest på grund av sitt utseende. Att vårt värde ligger i hur vi ser ut och hur attraktiva vi är. Att kvinnor ”ska” vara på ett visst sätt. Och för att inte tala om att alla just nu frågar mig ”När ska du ha barn?”. Inte ”vill du ha barn” eller ”har du funderat på att skaffa barn”, utan ska. När SKA du ha barn? Det är sällan min man får den frågan. Eller mina jämnåriga manliga kollegor.

Man kanske kan tycka att en del av de saker hon tar upp i boken är en fis i rymden jämfört med det kvinnoförtryck som tyvärr finns i andra delar av världen, men det stämmer ju som hon skriver att det är som med ett hus med trasiga rutor. Är en ruta trasig är det lättare för människor att slå sönder fler och slutligen sabba hela huset. På samma sätt är det faktiskt med kvinnoförtryck (och diskriminering av andra grupper). Om små orättvisor tillåts fortgå är steget till värre och värre förtryck inte så stort (se typ Förintelsen). Därför är det så viktigt att bekämpa också det lilla förtryck vi har här, och inte bara stirra sig blind på det enorma kvinnoförtyck som finns i andra länder, även om det naturligtvis också kräver uppmärksamhet och sin kamp. (Oj nu blev det visst en feministisk pamflett av denna recension… men ja ja).

Hur som helst, om det inte har framgått så tycker jag att detta var en för det mesta rolig, intressant, uppfriskande, tankeväckande lättläst bok om saker kvinnor gör och förväntas göra utan att ifrågasätt det. Visserligen har vi nog kommit längre på vissa områden i Sverige än i England, men det är banne mig ett bra tag kvar innan vi kan säga att vi lever i ett jämställt samhälle.

I min brevlåda #8

I följande serie inlägg visar jag upp vilka böcker jag har köpt, fått, lånat på biblioteket eller av vänner och bekanta. Idén tillskrivs den amerikanska bokbloggaren The Story Siren. Jag har ju som (eventuellt) bekant köpstopp just nu, men det hindrar inte att det ändå kommer saker i min brevlåda för…

I början av veckan fick jag ett trevligt e-mail från Mimer bokförlag som undrade om jag var intresserad av ett recensionsexemplar av deras I fyra par skor av Detta Prada och skickade med lite pressmaterial om boken. Jag hade aldrig tidigare hört talas om varken boken eller författaren men det verkade vara en intressant bok, som skiljer sig från det jag kanske vanligtvis läser, men det är aldrig dumt att bredda sitt läsande så jag svarade att jag gärna ville ha ett rec-ex och redan på fredagen låg boken i min brevlåda. Det var snabba ryck, må jag säga.

Jag ska läsa klart Smaragdgrün först (typ 70 sidor kvar kanske) och sedan måste jag läsa Torka inga tårar utan handskar av Jonas Gardell till bokcirkeln, vilket jag iofs ser mycket fram emot för jag har läst sådana fina recensioner på den, men sedan ska jag sätta tänderna i denna.

Bokbloggsjerka 12 – 15 oktober

Så var det helg igen och denna gång får jag vara hemma hela helgen. Behöver inte ta mig utanför huset om jag inte vill. Gud vad gött! Hur som helst frågar Annika i denna hundrade omgång av bokbloggsjerkan två frågor:

Det har väl knappast gått någon förbi vem det var som vann Nobelpriset i litteratur, och en av veckans frågor är naturligtvis om det var rätt person som kammade hem priset?

Svaret på fråga nummer 1 angående årets nobelpristagare blir kort och gott: jag har ingen aning om Mo Yan var rätt vinnare eller inte men får tro att Nobelpriskommittén har gjort sin läxa. Jag läser väldigt lite litteratur och väldigt få författare som har vunnit priset eller ens varit med i försnacket. Jag har läst Selma Lagerlöf, Ernest Hemingway och William Golding. Det är nog de enda.

I dag kom jag hem från biblioteket med hela famnen full av böcker, och det beror inte på att jag är utan läsning, utan det hänger helt enkelt ihop med att jag är beroende av böcker. Vilket leder oss till fråga nummer två: hur många böcker finns just nu i din att-läsa-hög?

Och sedan då till fråga nummer 2 som behandlar ännu inte lästa böcker i min bokhylla. Åh herregud! Jag vet inte riktigt var jag ska börja, men det är nog minst 50 olästa böcker… Förr i världen var det aldrig så här, men sedan jag började bokblogga har det fullkomlig exploderat.

Just därför har jag infört ett köpstopp som innebär att jag måste läsa 15 böcker innan jag får skaffa nya. Exakt vilka 15 böcker som ska läsas vet jag inte riktigt än, och dessutom har jag bara 12 kvar, men ändå. Jag har alldeles för många olästa böcker men vill ändå alltid köpa nya. It’s like a disease!