Recension: Croak av Gina Damico

CroakHandling
Sixteen-year-old Lex Bartleby has sucker-punched her last classmate. Fed up with her punkish, wild behavior, her parents ship her off to upstate New York to live with her Uncle Mort for the summer, hoping that a few months of dirty farm work will whip her back into shape. But Uncle Mort’s true occupation is much dirtier than that of shoveling manure. He’s a Grim Reaper. And he’s going to teach her the family business. Lex quickly assimilates into the peculiar world of Croak, a town populated entirely by reapers who deliver souls from this life to the next. Along with her infuriating yet intriguing partner Driggs and a rockstar crew of fellow Grim apprentices, Lex is soon zapping her Targets like a natural born Killer. But when people start to die – that is, people who aren’t ”supposed” to be dying – Lex’s curiosity is piqued. (förkortad från adlibris.se)

Recension
Redan när jag för första gången hörde talas om den här boken ville jag läsa den. För att vara en urban fantasy känns den faktiskt lite smått unik; jag menar, hur många böcker om tonåriga liemän (”Reapers”) har man läst?

Trots detta tog det mig ändå ett ganska bra tag att läsa ut boken, delvis på grund av allt annat jag har på g just nu men också på grund av att början var lite småseg. Den grabbade liksom inte tag i mig. Eftersom det är en första del av en serie så tas ju ganska mycket tid i anspråk till att bygga upp världen, i det här fallet staden Croak och all, i avsaknad av bättre ord, mytologi rörande liemännen. Författaren har gjort ett bra arbete med sitt världsbyggande, men det saktade ner historien en del i början. Dock efter ett tag tog den riktig fart, och då menar jag riktig fart. Efter halva boken är det knappt en lugn stund.

Huvudpersonen Lex är mångfacetterad om än kanske lite väl våldsam för min smak. Hon har dock verkligen skinn på näsan, och jag tycker om henne. Även de andra karaktärerna Uncle Mort, Driggs och de andra liemännen känns välarbetade och äkta (vilket känns lite sjukt att säga om en samling liemän). Dialogerna dem emellan är ofta fyllda av svart humor och sarkasm.

Förutom att Croak är så himla snygg, är det också en rolig och välskriven bok med en unik handling, men framför allt har den här boken något som många andra i genren saknar: en intressant moralisk och filosofisk fråga, nämligen vem som har rätt att ta andras liv och varför. Är det okej att mörda mördare? Jag gillar den dimensionen, och kommer absolut att läsa del två.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s