Recension: I det förflutna av Kate Morton

i-det-förflutnaHandling
Edie Burchill och hennes mamma har aldrig stått varandra nära, men ett gammalt brev som varit på villovägar sedan andra världskriget dyker plötsligt upp och väcker starka känslor till liv. Edie får veta att mamman som trettonåring skickades från London till ett slott på landsbygden som krigsbarn. Men vad hände där? Edies nyfikenhet är väckt och eftersom hennes mamma sluter sig som en mussla beger hon sig till det mystiska Milderhurst Castle för att hitta lösningen på sin mors gåta.

Edie börjar förstå vad hennes mamma var med om för så länge sedan, men andra hemligheter finns också gömda på slottet och pockar på hennes uppmärksamhet. Sanningen om vad som egentligen hände i det förflutna har väntat länge nog på att någon ska gräva fram den. (förkortad från adlibris.se)

Recension
Ett tag läste jag många sådana här böcker om gamla slott och herrgårdar och gömda familjehemligheter men nu var det längesedan, och det var ett trevligt återseende, måste jag säga.

Som så ofta i sådana här böcker utspelar sig även denna delvis i nutid och delvis i dåtid, i I det förflutna både under andra världskriget och i början av 90-talet och man får följa de olika huvudpersonerna i deras respektive tider. När okronologiskt perspektiv fungerar bra så gillar jag verkligen det greppet, och här tycker jag att det fungerar.

Som brukligt i den här typen av böcker är det ett mysterium som ska lösas, utan att för den sakens skull vara en deckare. Det är dock bitvis riktigt spännande med familjehemligheter nystas upp och bitar som faller på plats. Stundtals var det kanske lite för mycket målande beskrivningar, vilket gjorde att tempot fick lida, men annars är det boken mysig och välskriven. Det blir aldrig tråkigt, men över 500 sidor känns aningen för långt. Det hade inte skadat att skära ner lite.

Bokbloggsjerka 28 juni – 1 juli

Även om vädret inte har visat sig från sin allra bästa sida den senaste veckan så är det ändå helt fantastiskt underbart att vara ledig och bara vila mig och magen. Äntligen har jag lite mer tid och kraft till läsning också.

Jag var inte med i förra veckans jerka för vi var hos svärföräldrarna över midsommar, men nu är jag tillbaka och Annika har laddat upp med en supersvår fråga:  Vilken ”bad guy/girl” tycker du bäst om och varför?

Det här var verkligen en jättesvår fråga för mig, för jag har aldrig förstått vitsen med bad boys, varken fiktiva eller riktiga sådana. Inte bad girls heller för den delen, utan jag gillar generellt snälla människor betydligt mer. Jag har till och med svårt att komma på några litterära bad boys/girls, än mindre några jag tycker om.

Så jag skarvar lite och uppehåller mig vid en fiktiv bad boy, även om han egentligen befinner sig i tv-världen snarare än den litterära världen: Spike från ”Buffy och vampyrerna”. Dock har det efter seriens nedläggning släpps några seriealbum där han är med så helt fusk är det kanske inte. Spike är nog kanske den enda bad boy jag någonsin har hejat på; annars brukar jag alltid go for the good guy, både fiktiva och verkliga.

Så vad är grejen med Spike då? Bra fråga. Det går egentligen helt emot alla mina principer att gilla honom. Jag borde verkligen inte, men det går inte att motstå honom. Förutom att vara riktigt bad-ass (i alla fall i början) är han en välbehövlig comic relief med många underbara one-liners. Humor är mycket underskattat i en man… hrm.. vampyr. Dessutom är han en vampyr med mycket känslor. ”I may be love’s bitch but at least I’m man enough to admit it!”

spike15

I min brevlåda #12

Det här inlägget rimmar kanske något dåligt med ett av mina tidigare inlägg om konsumtion och överkonsumtion, men det finns faktiskt en orsak till att jag har skaffat ännu fler nya böcker. Alltså… förutom att jag alltid vill ha fler böcker. Det är nämligen så att jag av mitt fackförbund fick ett presentkort hos valfri lokal handlare i den stad där jag jobbar (men inte bor), och eftersom jag nu inte ska dit på ungefär ett år så var jag ju tvungen att använda det. När jag dessutom upptäckte att presentkortet var giltigt på bokhandeln i stan så var ju saken biff! Så jag slog till på deras ”Ta 4 – betala för 3”-erbjudande, och följande böcker fick följa med hem:

IMG_4216

Om spoliers

Det här är visserligen något av ett i-landsproblem, men är det något jag avskyr med recensioner och liknande så är det när folk spoilar viktiga saker i handlingen utan att varna först. Jag ska ge ett exempel (utan att spoila själv).

Jag hade mitt öga på trilogin ”Victoria Bergmans Svaghet”: Kråkflickan, Hungerelden och Pythians anvisningar, men inte kommit mig för att införskaffa någon av dem. Så läser jag om den på en blogg, och detta var inte ens en regelrätt recension för visst får man kanske skylla sig lite själv om man läser en recension på en senare bok i en serie och blir spoilad. Hur som helst, helt plötsligt utan förvarning så meddelar skribenten den troligtvis allra största plottwisten i hela trilogin, som man skulle få veta i upplösningen av tredje boken. Och nu känns det inte som någon idé att läsa någon av böckerna, för nu vet jag ju. Störande.

Jag kan förstå att man vill diskutera eller kommentera oväntade saker, men då får man på något vis varna för att man ska göra det, tycker jag. Många bokbloggare viker till exempel en egen sektion av recensionen till spoilers eller skriver dem med samma färg på texten som bakgrunden så att man måste markera den för att kunna läsa. Det tycker jag är en väldigt bra sätt, för då blir man verkligen varnad och måste ta ett eget aktivt beslut att läsa den. Man råkar liksom inte läsa något av misstag.

Är det bara jag? Hur känner ni om spoilers?
PS. Om ni tycker att jag spoilar i mina recensioner, säg gärna till mig.

Sommarens läsning

Sist av alla, verkar det som, tar jag mig då an denna enkät om sommarens läsning… efter en taggning från Vargnatts bokhylla.

Vilka fem böcker måste hinna läsas i sommar?
Normalt sett brukar jag inte planera min läsning på det viset utan tar helt enkelt den bok i hyllan som jag känner för, men bland annat följande böcker har jag tänkt ta mig an i sommar:
sommarDärmed inte på något vis säkert att ens en av dessa böcker kommer att bli lästa under sommaren. Jag lovar inget!

Vilken bok är du egentligen inte så sugen på, men känner att det ändå är dags att ta tag i?
Wallflower av Stephen Chbosky, kanske. Den har väntat länge nu.

Var är bästa stället att läsa i sommar?
Antingen i en baden-baden ute i trädgården eller inne i fåtöljen i min nya lilla läshörna, beroende på väderleken. Kanske lite i sängen också, när jag som höggravid måste vila mig en stund.

Handen på hjärtat, var tror du att du faktiskt kommer att läsa?
Se föregående fråga.

Vilken bok tror du kommer att bli sommarens bästa?
Om man ska tro alla recensioner så blir det nog ”The Fault in Our Stars”, men jag är också rädd att jag har för höga förväntningar på den. Det är därför jag inte riktigt har vågat mig på den, fast jag har haft den i bokhylla i över ett år.

Vilken bok borde alla läsa i sommar?
Resten får du ta reda på själv av Lauren Oliver. En bok som har fått förvånansvärt lite uppmärksamhet men som var riktigt, riktigt bra.

Strand eller hängmatta?
Eh… ingetdera? Men snarare hängmattan, för jag avskyr sand. Speciellt mellan tårna.

Deckare eller roman?
Helst en mix av båda för att det inte ska bli så enformigt, men det blir helt klart fler romaner än deckare.

Favoritgenre?
Jag är en riktig periodare när det handlar om böcker, och grottar lätt ner mig i en genre för att sedan helt övergå till en annan, och sedan ytterligare en och sedan kanske tillbaka till den första, osv… Men (bra) chick lit fungerar ju alltid, och även dystopiska ungdomsböcker samt det mesta med en bra kärlekshistoria i.

Tagga tre andra!
Någon som inte blivit taggad redan? Tagga dig själv i så fall!

Recension: Resten får du ta reda på själv av Lauren Oliver

pocketomslag-resten-får-du-ta-reda-på-självHandling
Man vet aldrig vilken dag som blir ens sista. Det är den 12 februari, fredagen före Alla Hjärtans Dag, och skolan firar ”Cupid Day” med att eleverna skickar rosor till varandra. En toppendag för Sam och hennes kompisar – de är skolans fruktade innegäng och får flest rosor av alla. Dagen avslutas med en stor fest. Klockan 00:40 dör Sam. Hennes liv är slut, över, finito. Allt blir svart.

Men så ringer väckarklockan och det är den 12 februari. Igen. Var allt en mardröm? Nej, tyvärr inte. Men vad är det då? Läs så får du veta! (adlibris.se)

Recension
Ibland läser man böcker, på vilka man inte har några större förväntningar men som ändå helt tar musten ur en. Resten får du ta reda på själv är en sådan bok.

Boken börjar ganska segt och det är mycket beskrivningar och lära-känna i början som drar ner tempot. Den första dagen, så att säga, är helt okej läsningen men inte mycket mer. Dock när handlingen väl drar igång är det fullkomligt omöjligt att släppa den.

Samantha, eller Sam som hon kallas, är till en början en ganska osympatisk och egentligen osäker person som lever på den popularitet hon tillsammans med sina vänner får genom att trycka ner andra. Efter att hon dör och sedan får göra om samma dag igen och igen börjar hon dock mer och mer förstå the error of her ways, vilket hon tacklar på vitt skilda sätt de olika dagarna, exempelvis försöker hon göra allting rätt vissa dagar medan hon går helt bärsärk andra.

Man kunde lätt tro att det blir långtråkigt att läsa om samma dag sju gånger, men det blir det inte för varje dag är vitt väsensskild annorlunda eftersom det blir så tydligt hur varje enskild liten handling kan få stora konsekvenser. Varje ny fredag Sam upplever får man också se olika sidor av människor och händelser för varje dag i och med att hemligheter nystas upp, och det gillar jag verkligen.

Resten får du ta reda på själv är efter en seg start en riktig bladvändare som är både gripande och tänkvärd.