Recensions-ex

Sagolikt Bokförlag har varit ytterst vänliga nog att sända mig ett recensionsexemplar av den senaste boken i deras genus-serie Juli slår knut samt en överraskning i form av en sagokortlek. Tack så mycket!

DSC_0158

Annonser

Bokbloggsjerka 25 – 28 oktober

Slutet av oktober redan! Fy bubblan vad tiden går, hörrni! Men jerkan kommer som vanligt på fredagen, och denna vecka är den inspirerad av årstiden. Annika undrar nämligen: Ska du läsa någonting som lämpar sig väl för Halloween och i så fall vad?

I och med att jag är lite räddhågsen av mig så brukar jag sällan läsa skräckberättelser då jag värdesätter mitt goda nattsömn alltför mycket, och som småbarnsförälder värdesätter jag den ännu mer! Dessutom måste jag ju fortfarande gå upp minst en gång på natten i mörkret och amma lilleman, och då går det ju inte an att ha läst något alltför läskigt, för min fantasi är verkligen av det livligare slaget. När jag läste Cirkeln i somras (när det dessutom var ljust ute!) gjorde jag misstaget att en kväll läsa innan jag skulle sova, och det misstaget gör jag inte om. Så del två, Eld, står i bokhyllan men inte en chans att jag våga läsa den i höstmörkret! Det korta och koncisa svaret på frågan är alltså: nej. Dessutom firar vi inte Halloween här i hemmet.

Att känna igen sig

Det är roligt att läsa böcker man känner igen sig i. Antingen böcker där man känner igen sig i karaktärerna, eller i miljön. Men ibland blir det nästan läskigt. Just nu lyssnar jag på Ninni Schulmans senaste ”Svara om du hör mig” på mina vagnpromenader. Den utspelar sig i Hagfors, som inte ligger så långt härifrån. Det kapitlet jag läste idag utspelade sig under den första onsdagen under älgjakten, under en grå och regntyngd onsdag. Idag är det en grå och regnig onsdag, och dessutom den första onsdagen under älgjakten… Mind-boggeling.

Ljudboksformatet vänjer jag mig vid mer och mer, men just den här blir lite knepig eftersom jag vet hur man pratar i Hagfors och det är inte som uppläsaren, kan jag meddela. Exempelvis ”Men, vad e re?” skulle en infödd ‘Hagförsing’ aldrig säga, så det är nästan så att jag glömmer ibland att den ska utspela sig i Hagfors, förutom när närliggande ortsnamn nämns.

Recension: Röd måne av Elisabeth Nemert

Handling
Månen lyser flammande röd den frostiga höstnatt i nådens år 1626 när läkekvinnan Ingrid Ingemarsdotter rider mot sitt hem, gården Näs nära Skokloster i Uppland. Röd måne är ett djävulstecken, ett lockrop från den onde själv som då kallar de sina till sig. När månen är röd håller man sig inomhus om man är rädd om sin själs salighet. Plötsligt bryts tystnaden av ett spädbarns hjärtslitande gråt och vid vägkanten hittar Ingrid ett övergivet nyfött flickebarn. Flickan döps till Indra och växer upp hos Ingrid, som skänker henne all sin kunskap om växternas läkande förmåga.

Men Indra har också begåvats med läkande händer, en förmåga som måste hållas hemlig. Den som har kraft att läka sjukdom har också kraft att framkalla det som är ont. Och straffet för trolldom är döden. När häxbålen tänds över landet drar en klappjakt igång som tvingar Indra på flykt.

I Röd måne får vi följa Indra och hennes kamp för de mest utsatta i det av krig och umbäranden drabbade Sverige. I Europa rasar trettioåriga kriget och Gustav II Adolf har fallit i slaget vid Lützen 1632. Den unga Kristina, jämnårig med Indra, är nu Sveriges drottning och ödet kommer att föra samman dessa båda kvinnor och för alltid förändra Indras liv. (adlibris.se)

Recension
Mitt intresse för historia började under mellanstadietiden när jag släpade hem otaliga böcker från biblioteket om Sveriges monarken och lärde mig den svenska kungalängden utantill, från Gustav Vasa till Carl XVI Gustaf. Även om jag numera kanske inte är riktigt så intresserad av gamla kungar är historia fortfarande ett stort intresse, varför det är konstigt att jag inte läser fler historiska romaner.

Röd måne utspelar sig under en mycket fascinerande tid i vår historia, nämligen 1600-talet med dess häxprocesser och maktkamper. Delen om Ingrid, Indra och häxprocesserna är mer intressanta än den om Gustav II Adolf och kriget, men så tycker jag också nu för tiden nästan alltid att livet för den ”lilla” människan, det vardagliga, är det som är mest intressant.

Det är väldigt intressant just med häxprocesserna och de mekanismer som gör att människor kan vända sig emot varandra på detta vis, ett beteende som tyvärr inte har dött ut. Idag har man dock lite svårt att förstå hur vidskepliga människor var vid denna tid, och hur mycket man då ”visste” som nu är rent nonsens. Då kan man fundera på hur mycket av det som är kunskap idag som det kommer att skrattas åt i framtiden.

Karaktärerna i Röd måne är oftast odelat goda eller onda, och de onda har få försonande drag medan de goda ibland är outsägligt goda. På ett sätt är det i och för sig skönt för då vet man vad man ska förvänta sig av de olika karaktärerna. Hela boken är lite förutsägbar i vissa avseenden men det gör inte så mycket, för den är ändå spännande, lättläst, välskriven och, som sagt, den historiska skildringen är intressant.

Detta var egentligen min första ljudbok, och i början hade jag svårt för formatet men jag vande mig efter några försök och började faktiskt riktigt se fram emot dagens vagnpromenad för jag var så nyfiken hur det skulle gå i boken. Jag tyckte dessutom mycket om uppläsaren, Anna-Maria Käll.

Bokbloggsjerka 11 – 14 oktober

Ännu en fredag, men en ovanlig sådan. Lilleman har nämligen sovit drygt tre timmar i sträck. Det brukar aldrig hända, men det är bara att tacka och ta emot. Det som dock brukar hända på fredagar är att Annika ställer en ny fråga i bokbloggsjerkan: Finns det någon karaktär/ några karaktärer som du kan känna igen dig i? Vem/vilka i så fall och på vilket sätt?

Den första karaktären jag kommer att tänka på är Hermione Granger från Harry Potter-serien. Övrig presentation överflödig. Precis som Hermione var jag alltid en duktig och plikttrogen elev i skolan och, hoppas jag, en lojal vän. Det av hennes karaktärsdrag som jag känner igen mig mest i dock är kanske inte lika fördelaktigt, men lika sant ändå. Jag kan vara en riktigt outhärdlig besserwisser, och eftersom jag faktiskt är väldigt allmänbildad och kan lite om mycket, så att säga, (och desto mer om vissa saker), får jag ofta bita mig i läppen för att inte rätta folk som har fått saker om bakfoten eller ännu värre, typ böjer ord fel eller utelämnar objekt vid transitiva verb (läs: lämna!!) . Det var värre förr, men delar av de gamla takterna finns allt kvar.

Och Nobelpriset i litteratur 2013 går till…

Alice Munro. Det tror jag inte att många av oss i bokbloggsbranschen har missat. Och för en gång skull har jag inte bara hört talas om pristagaren innan utnämningen – nej, jag har till och med läst henne! Däremot tillhör hon inte en av mina stora favoriter, men ändå…

Har ni några tankar/åsikter om årets pristagare?

Recension: Illdåd av Thomas Eriksson

IlldådHandling
Under en efterfest på lucianatten blir Sara Leijon brutalt våldtagen av fyra män. Chockad och skadad tar hon sig till polishuset och gör sin anmälan. Fallet tycks glasklart, alla bevisen finns där, på Saras kropp och i hennes berättelse. Men när det gäller en våldtäktsrättegång är ingenting enkelt. När Sara lyckades ta sig ur lägenheten den där ödesdigra natten trodde hon att hon hade överlevt det värsta, men det visar sig snart att det bara var början.

Kriminalinspektör Nina Mander vet vad Sara ger sig in på när hon anmäler männen, hon vet att Sara har alla odds emot sig och i ett försök att hjälpa henne kallar Nina in beteendevetaren Alex King. Kanske kan han stötta och lotsa Sara genom den extrema påfrestningen. Alex tar sig an uppdraget, men vad han inte räknar med är hur starkt situationen kommer att påverka honom. Rättegången river upp fula sår ur det förflutna och för sent inser Alex att han tagit sig vatten över huvudet. (adlibris.se)

Recension
Precis som det står på pocketutgåvan av boken är det den ”2:a boken i thrillerserien om Alex King” och jag har inte läst den första delen innan, men hade inga som helst problem med att följa med i denna.

Boken är välskriven med ett bra driv i språket. Utöver detta har den väldigt korta kapitel, oftast högst ett par sidor, vilket bidrar till att jag flyger igenom en bok för då ska jag hela tiden läsa ”bara ett kapitel till” och helt plötsligt har det blivit fem. Jag måste helt enkelt få veta hur det går!

Illdåd är ett intressant och effektivt inlägg i våldtäktsrättegångsdebatten, och jag blir så fruktansvärt förbannad över att det fortfarande får vara så här i svenska domstolar 2013. Även om just detta fall och alla inblandade är fiktiva så är det ju bara att läsa tidningarna för att se att det är så här om och om igen, och att det tyvärr inte verkar bli så mycket bättre. Fortfarande ifrågasätts offret och hennes (för det är ju oftast en kvinna) uppförande mer än förövarnas. Bitvis är både skildringen av våldtäkten och försvarets behandling av Sara under rättegången så vidrig att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Fy f-n på ren svenska!

Illdåd är en välskriven, trovärdig och mycket upprörande men framför allt viktig bok. Dessutom går 10% av alla intäkter från boken går till brottsofferjourerna och bara det är ju ett incitament nog för att skaffa boken.