God jul!

Må vi alla få en god jul och riktigt mycket lästid!

Bokliga julklappar

Då står julen för dörren igen och december brukar ju alltid svischa förbi men i år har det nog varit rekord. Redan 21 december! Vädret gör ju förstås heller ingen vidare ansträngning för att ge julstämning. Trots detta har jag ändå lyckats inhandla alla julklappar och som vanligt ligger det en del böcker under granen.

Både svärmor och svärfar gillar böcker, men i olika format. Svärmor gillar fysiska böcker och svärfar föredrar ljudböcker. Svärfar får två ljudböcker: Pojken i resväskan av Lene Kaaberböl och Agnete Friis samt Svara om du hör mig av Ninni Schulman, medan svärmor får hela tre fysiska böcker: Fjäril i koppel av Zinat Pirzadeh, En man som heter Ove av Fredrik Backman samt Den förtrogne av Hélène Grémillon.

10-åriga systersonen är väl inte direkt någon bokmal och jublar sällan över mosters klappar som sedan många år brukar bestå av i alla fall en bok, men moster tycker att läsning är viktigt och fortsätter därför enträget att köpa böcker till honom, och 2013 är naturligtvis inget undantag. Utmaningen ligger i att försöka hitta en bok han gillar. Årets försök är Gregor från Ovanjord av Suzanne Collins, författare till Hungerspelen-trilogin (om någon nu hade missat det). Hoppas, hoppas…! Och skulle det falla i god jord så finns ju fler böcker i serien. Även hans mamma ska ha en bok och det blir Pojken i resväskan av Lene Kaaberböl och Agnete Friis.

Min andra syster, nybliven tvåbarnsmamma, önskarsig en bok och tänker sig ha tid att läsa så naturligtvis ställer jag upp. Hon var ett stort fan av Hungerspelen-trilogin så jag tänker att en dystopi skulle passa bra. Blodröd väg av Moira Young får det bli.

Dock blir både mamma och pappa utan bokliga julklappar i år. Varför vet jag inte riktigt, utan det bara blev så. Även maken får klara sig utan men han har så många olästa böcker i sin bokhylla sedan tidigare julaftnar och födelsedagar så han får nöja sig med en Kalle Ankas pocket. De brukar i alla fall bli lästa!

Men de allra minsta då, undrar ni? Jodå, både Lilleman och hans näst yngsta kusin får en varsin bok. För Lilleman blir det Nyfikna öron – Husdjur – Peka – Lyssna av Marion Billet, medan kusinen får ägna sig åt Mumins lilla bok om färger av Tove Jansson.

Recension: Divergent av Veronica Roth (ljudbok)

Handling
I Beatrice Pryors dystopiska hemstad Chicago är samhället uppdelat i fem falanger: De ärliga, De osjälviska, De tappra, De fridfulla och De lärda. En särskild dag varje år måste alla sextonåringar välja vilken falang de vill tillhöra för resten av livet. För Beatrice står valet mellan att stanna kvar med sin familj hos De osjälviska eller att vara den hon innerst inne är.

Hon gör ett val som överraskar alla, inklusive henne själv. Under den hårda initieringsfas som följer, döper Beatrice om sig till Tris och tvingas utkämpa strider mot sina medkandidater för att upptas av De tappra. Bara de tio bästa släpps in, de övriga tvingas leva utanför samhället som falanglösa. Under extrema fysiska och psykiska prövningar måste Tris avgöra vilka som är hennes verkliga vänner och vad hon egentligen känner för sin mystiske instruktör, Four.

Tris bär också på en farlig hemlighet. När samhället hotas av våldsamma konflikter inser hon att den skulle kunna rädda de människor hon älskar. Om den inte förgör henne först. (adlibris.se)

Recension
Den här boken har varit enormt hypad och den engelska originalversionen har stått i min bokhylla i flera år, men det har tagit lång tid för mig att få tummen ur och läsa den. Och det har jag egentligen inte nu heller för jag har lyssnat på den på ljudbok (dessutom på svenska); det är liksom det sättet jag läser böcker på nu för tiden. Så levde den upp till hypen? Jodå, den var faktiskt riktigt bra.

Divergent är en mångbottnad bok, och det är inte bara den dystopiska världen som får utrymme utan också den sedvanliga tonårskärleken, politik och längtan att få tillhöra en grupp och vad som kan hända när människor delar upp sig själva i ”vi” och ”dem”.

Huvudpersonen är 16-åriga Beatrice och jag gillar henne för hon är en helt vanlig tjej. Hon har inga övermänskliga egenskaper och är inte heller överdrivet osjälvisk (ironiskt nog) och uppoffrande. Ibland är hon faktiskt rent självisk, för att inte tala om omogen och naiv. Men jag bryr mig om henne, och hejar på henne i alla lägen.

Något jag däremot inte tycker om är att takten i boken är lite ojämn. Det börjar bra och intressant med lämplighetstestet och valet av falang, men sedan tycker jag att boken tappar fart lite under beskrivningen av träningen och initieringen. I slutet dock, går det alldeles för fort istället. Alltför omvälvande saker händer allt för fort, och jag hinner inte riktigt med.

Jag lyssnade som sagt på den svenska ljudboken, och ibland stör jag mig också lite på översättningen, för tidvis känns det inte riktigt ”svenskt” och i mitt huvud spelar jag upp hur den engelska repliken med största sannolikhet måste ha varit skriven.

Divergent ska ju bli film också nästa år och jag såg trailern när jag och maken var på ”Catching Fire” här om veckan. Både karaktärer och omgivningar skiljde sig mycket från hur jag föreställde mig dem, men såklart ska jag ändå se filmen när den kommer. Nu vill jag egentligen bara köpa och ladda ner nästa bok också, Insurgent, men eftersom det kommer att dröja en stund innan trean kommer på svenska så får jag nog lägga band på mig.

Bokbloggsjerka 13 – 16 december

Vilken författarduo tillhör dina favoriter? (Alternativt: finns det någon författare vars böcker du har gillat både under författarens riktiga namn såväl som dennes pseudonym)?

Oj vilken görsvår fråga–eller jättelätt beroende på hur man ser det. Jag har nämligen läst försvinnande få böcker skrivna av en duo. Vad jag kan komma på har jag bara läst Box 21 av Roslund & Hellström, och i och med att jag inte dök ner i deras vidare författarskap så får ni dra egna slutsatser om hur jag upplevde den boken.

Dock kom jag på en författarduo vars bok jag läste och gillade i somras, nämligen Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Där har jag iofs inte heller läst mer än en bok, men det är ju för att den första var så läskig och jag inte vågar läsa de andra två när jag 1) är ensam hemma mycket med Lilleman och 2) ofta måste gå upp på nätterna med Lilleman.

En duo som jag ser fram emot att läsa är Johanna Lindbäck och Lisa Bjärbo, vars verk jag har läst och uppskattat var och en för sig tidigare. Vi måste sluta ses så här står i min bokhylla, men jag har inte riktigt hunnit ta mig an den än bara.

Recension: Välkommen hem av Johanna Lindbäck

Handling
Kan inte allting bara vara som vanligt? Sara kraschlandar i vardagen efter ett utbytesår i London. Hon vill inget hellre än att få tillbaka ”sitt riktiga liv”, det vill säga hennes vänner och allt roligt de brukade göra ihop.

Sara är tillbaka hemma i Luleå. Tillbaka till allt hon lämnat och saknat. Vännerna, familjen och, inte minst, Mattias. Mattias som hon dumpade innan hon åkte iväg. Mattias som är tvillingbror med Bella, en av Saras bästa vänner. Hon hade hoppats på att allt skulle vara glömt och förlåtet när hon kom tillbaka. Att de lagom tills skolan börjar igen ska vara tillbaka i sina gamla roller. Men både Bella och Mattias verkar göra sitt bästa för att undvika henne.

För att göra något nytt börjar Sara på jujutsu. Där lär hon känna Adrian. Adrian är sjukt irriterande, ändå blir allting roligare när han är med. Sara har svårt att släppa Mattias, allt med honom är så välbekant och hon vet tusentals saker om honom. Om Adrian vet hon nästan ingenting. Men när Sara måste välja mellan dem är valet inte så enkelt som hon först trodde. (adlibris.se)

Recension

Johanna Lindbäck är i mitt tycke ungdomsböckernas okrönta drottning och detta är inget undantag även om jag tycker att den var lite svårare än komma in i än hennes tidigare.

Jag läste en recensent på en bokblogg som störde sig väldigt på att författaren slängde in allehanda engelska ord och uttryck överallt och jag trodde nog inte att det skulle störa mig för det gör jag ju själv ganska ofta, men jag tyckte faktiskt att det blev lite för mycket. Det är en sak att göra det när det saknas motsvarande uttryck på svenska, men annars… nä. Det gick inte riktigt hem hos mig.

Det som alltid är skönt med Johanna Lindbäcks ungdomsböcker är att ungdomarna är så himla vanliga! Bara för att det är en ungdomsbok behöver den inte behandla mörka ämnen som missbruk, grupptryck, sexuellt utnyttjande och liknande utan ”bara” identitetssökande, relationer och sådant, vilket kan vara nog så klurigt i tonåren. Till stora delar är det ganska förutsägbart men å andra sidan gör det inte så mycket, eftersom jag blir nöjd med slutet.

Gah!

Jag vet att den inte direkt duggar tätt mellan inläggen här och ingen beklagar det mer än jag, men jag hinner inte. Jag hinner verkligen inte. Varken läsa eller blogga. Gah! Jag har ett par både lästa och lyssnade böcker som inte recenserats än och novembers månadssammanfattning (som visserligen är ruskigt nedslående) har heller inte kommit upp än. Jag hoppas finna tiden ikväll, så håll ut.

Ni som ändå tittar in med jämna mellanrum trots brist på inlägg – tack!