Recension: Divergent av Veronica Roth (ljudbok)

divergent-roth_veronica-21187653-frntlHandling
I Beatrice Pryors dystopiska hemstad Chicago är samhället uppdelat i fem falanger: De ärliga, De osjälviska, De tappra, De fridfulla och De lärda. En särskild dag varje år måste alla sextonåringar välja vilken falang de vill tillhöra för resten av livet. För Beatrice står valet mellan att stanna kvar med sin familj hos De osjälviska eller att vara den hon innerst inne är.

Hon gör ett val som överraskar alla, inklusive henne själv. Under den hårda initieringsfas som följer, döper Beatrice om sig till Tris och tvingas utkämpa strider mot sina medkandidater för att upptas av De tappra. Bara de tio bästa släpps in, de övriga tvingas leva utanför samhället som falanglösa. Under extrema fysiska och psykiska prövningar måste Tris avgöra vilka som är hennes verkliga vänner och vad hon egentligen känner för sin mystiske instruktör, Four.

Tris bär också på en farlig hemlighet. När samhället hotas av våldsamma konflikter inser hon att den skulle kunna rädda de människor hon älskar. Om den inte förgör henne först. (adlibris.se)

Recension
Den här boken har varit enormt hypad och den engelska originalversionen har stått i min bokhylla i flera år, men det har tagit lång tid för mig att få tummen ur och läsa den. Och det har jag egentligen inte nu heller för jag har lyssnat på den på ljudbok (dessutom på svenska); det är liksom det sättet jag läser böcker på nu för tiden. Så levde den upp till hypen? Jodå, den var faktiskt riktigt bra.

Divergent är en mångbottnad bok, och det är inte bara den dystopiska världen som får utrymme utan också den sedvanliga tonårskärleken, politik och längtan att få tillhöra en grupp och vad som kan hända när människor delar upp sig själva i ”vi” och ”dem”.

Huvudpersonen är 16-åriga Beatrice och jag gillar henne för hon är en helt vanlig tjej. Hon har inga övermänskliga egenskaper och är inte heller överdrivet osjälvisk (ironiskt nog) och uppoffrande. Ibland är hon faktiskt rent självisk, för att inte tala om omogen och naiv. Men jag bryr mig om henne, och hejar på henne i alla lägen.

Något jag däremot inte tycker om är att takten i boken är lite ojämn. Det börjar bra och intressant med lämplighetstestet och valet av falang, men sedan tycker jag att boken tappar fart lite under beskrivningen av träningen och initieringen. I slutet dock, går det alldeles för fort istället. Alltför omvälvande saker händer allt för fort, och jag hinner inte riktigt med.

Jag lyssnade som sagt på den svenska ljudboken, och ibland stör jag mig också lite på översättningen, för tidvis känns det inte riktigt ”svenskt” och i mitt huvud spelar jag upp hur den engelska repliken med största sannolikhet måste ha varit skriven.

Divergent ska ju bli film också nästa år och jag såg trailern när jag och maken var på ”Catching Fire” här om veckan. Både karaktärer och omgivningar skiljde sig mycket från hur jag föreställde mig dem, men såklart ska jag ändå se filmen när den kommer. Nu vill jag egentligen bara köpa och ladda ner nästa bok också, Insurgent, men eftersom det kommer att dröja en stund innan trean kommer på svenska så får jag nog lägga band på mig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s