Recension: Ensamma hjärtan och hemlösa hundar av Lucy Dillon

ensamma hjärtanHandling
Rachel Fielding har på kort tid lyckats försnilla ett glamoröst jobb på en pr-firma, en attraktiv pojkvän och en chic våning i centrala London. Hon är trettionio år och framtiden ter sig tämligen osäker. Men en dag får hon ett oväntat besked. Hon har fått ärva sin mosters hus på landet, hennes bordercollie och ett hundstall fullt med herrelösa hundar.

Med bävan flyttar Rachel dit men upptäcker att hon blir alltmer engagerad i sina fyrfota skyddslingar. Kanske beror det delvis på George, traktens buttre men rysligt attraktive veterinär …

Ensamstående tvåbarnsmamman Zoe kommer till Rachel för att lämna en liten valp för omplacering. Besöket resulterar i något helt annat än hon tänkt sig. Och Natalie lever i ett lyckligt men barnlöst äktenskap med Johnny. När Natalie förlorar jobbet bestämmer de sig för att tillfälligt ta hand om Bertie, en glupsk och egensinnig basset, vilket visar sig medföra en minst sagt överraskande förändring i deras liv … (bokus.com)

Recension
Ibland åker maken iväg på lite längre uppdrag med jobbet och lämnar mig och Lilleman ensamma hemma. Och eftersom jag är mörkrädd och har rätt så livlig fantasi så brukar jag anpassa min intag av fiktion så att det blir så lite läskigt som möjligt. Förra gången när han skulle åka hade jag precis lyssnat färdigt på en bok och det var dags för en ny, så jag letade upp den mest menlösa, eller jag menar, den minst skrämmande jag kunde hitta och det blev Ensamma hjärtan och hemlösa hundar.

Det där med förväntningar kan ju vara klurigt, men den här levde i alla fall upp till förväntningen att inte vara läskig. Det är tvärtom en ganska charmig liten feelgood-roman som puttrar på i maklig takt. På många sätt var den väldigt förutsägbar, som dessa typer av böcker ofta är, men det hade jag räknat mig. Dock handlar den ju väldigt mycket om hundar, och då jag inte är någon djurmänniska så har jag lite svårt att riktigt gå upp i historien. Den uppfyllde sitt syfte men helt okej underhållning utan att vara ett dugg läskig, men inte så mycket mer.

Annonser

Recension: Hypnotisören av Lars Kepler

keplerHandling
I ett omklädningsrum på en idrottsplats i Tumba utanför Stockholm hittas en man brutalt mördad. Sedan återfinns hans fru och dotter lika besinningslöst ihjälhuggna i familjens radhus. Avsikten tycks ha varit att utplåna hela familjen. Men sonen överlever, svårt skadad, och när kriminalkommissarie Joona Linna förstår att det finns ännu en familjemedlem kvar i livet, en syster, inser han vikten av att hitta henne innan mördaren gör det.

Sonen svävar in och ut ur medvetslöshet, och för att kunna skynda på förhörsprocessen tar Joona Linna kontakt med läkaren Erik Maria Bark och övertalar honom att hypnotisera pojken. En skrämmande kedja av händelser tar obevekligt sin början.

Recension
Boken börjar riktigt bra och spännande med en intressant mordfall, men sedan kommer ett långt parti i mitten av boken (flera timmar på ljudboken) där själva huvudstoryn inte är med överhuvudtaget. Detta parti spelar visserligen också en viktig roll för bokens upplösning men själva sättet det har skrivits in i boken är inte helt optimalt tycker jag, då fokus helt försvinner på polisutredningen och mordet. Jag hade föredragit om detta på något sätt hade kunnat vävas in mer i den andra historien. På det stora hela var detta dock en spännande och skrämmande deckare, och jag kommer nog fortsätta med fler böcker i serien längre fram.

Bokbloggsjerka 11 – 14 april

Tiden springer ifrån mig, men som tur är hinner jag precis med veckans jerka innan det är för sent: Har du någonsin råkat ut för att du inte alls känner för att läsa någon av de böcker som står i din bokhylla? Om ja, vad gjorde du åt det? Om nej, tror du att det någonsin kommer att hända dig?

Ja väldigt många gånger! Det är väl därför jag fortsätter att köpa böcker fast jag har mängder med olästa stående i bokhyllan redan. Senast nu i helgen fick jag ett ryck och beställde två fysiska böcker, fast jag knappt aldrig hinner läsa sådana nu för tiden utan mest lyssnar på ljudböcker på mina barnvagnspromenader.Vad jag gör? (Förutom att köpa ny förstås). Efter hyfsat mycket funderande och klappande (på böckerna) och stor vånda tar jag till slut en på måfå och så får det bära eller brista.

Bokbloggsjerka 4 – 7 april

Då var det fredag igen och barnet sover så jag hoppas hinna med en jerka innan han vaknar. Denna vecka handlar det om deckare, och frågan Annika ställer är: Hur ser din syn på deckargenren ut och hur ställer du dig till dåligt korrekturlästa böcker? 

Jag läser inte (lyssnar inte) på särskilt mycket deckare, mest som något att bryta av övrig läsning med då och då så att det inte ska bli för lika. När jag läser det blir det dock oftast någon lättsmällt svensk deckardrottning som får stå för underhållningen, och det är just så jag ser det: lättläst, lättsmält underhållning. De följer ofta en viss dramaturgisk mall och är för det mesta rätt så förutsägbara. Det är ganska sällan man blir väldigt överraskad av utgången.

Angående dåligt korrekturlästa böcker är de naturligtvis ett gissel för en ”grammar Nazi” som jag själv. Jag minns en bok (dock inte dess namn) som störde mig oerhört med avstavningar mitt på en rad, flertalet stav- och grammatikfel samt annat dumt. Huruvida deckare är med benägna att vara dåligt korrekturlästa vet jag inte, men lyckligtvis kan jag ändå konstatera att dåligt korrekturlästa böcker i alla genrer faktiskt ändå är ganska sällsynta.

Mini-recension: Bröllopsnatten av Sophie Kinsella

brollopsnatten-kinsella_sophie-Handling
När det visar sig att Richard, Lotties pojkvän sedan tre år tillbaka, inte alls har giftermål i tankarna, får hon nog. Besvikelsen, och ett plötsligt infall, gör att hon istället i all hast gifter sig med sin ungdomskärlek Ben. De reser till Ikonos på bröllopsresa, till platsen där de träffades första gången. Men hur väl känner de varandra, och hur bra passar de egentligen ihop? Lotties syster Fliss, som själv är mitt uppe i en uppslitande skilsmässa, tror inte sina öron när hon får höra vad systern har hittat på.Övertygad om att Lottie har begått sitt livs största misstag skyr hon inga medel för att fördärva hennes bröllopsnatt.

Recension
Om ni har läst min blogg innan vet ni kanske att Sophie Kinsella är min litterära husgud och då förstår ni också att glädjen av stor när hennes senaste bok Bröllopsnatten kom ut och min käre make var snäll nog att ge den till mig i födelsedagspresent. Ni förstår nog också att förväntningarna var höga, vilket ju aldrig är en bra förutsättning när det gäller böcker. Ej heller denna gång.

Det jag normalt sett gillar med Kinsellas böcker är deras charm och humor, och hur hon lyckas försätta sina huvudpersoner i egentligen totalt orealistiska men ändå i boken väldigt trovärdiga klister. Tyvärr tycker jag inte att något av detta har lyckats i boken. Den är mer av ett relationsdrama än ren chick lit, enligt min åsikt, och de dråpligheter som sker känns mest krystade och ditslängda för att boken kräver sådana. Nu låter det som om detta var en värdelös bok, vilket det inte var men mina (alldeles för) högt satta förväntningar infriades tyvärr inte.