Recension: Eld av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

eldHandling
De utvalda ska börja andra året på gymnasiet. Hela sommarlovet har de hållit andan i väntan på demonernas nästa drag. Men hotet kommer från ett håll de aldrig kunnat förutse.

Det blir alltmer uppenbart att något är väldigt, väldigt fel i Engelsfors. Det förflutna vävs ihop med nuet. De levande möter de döda. De utvalda knyts allt tätare till varandra och påminns återigen om att magi inte kan lindra olycklig kärlek eller laga krossade hjärtan. (bokus.com)

Recension
När jag läste den första boken i trilogin, Cirkeln, tyckte jag att den var lite läskig och har därför dragit mig för att läsa del två, men nu när jag faktiskt gjorde det så upplevde jag inte den som något otäck alls. Så kan det gå…

Eld är en riktig tegelsten på över 600 sidor men jag blir direkt uppslukad och flög över sidorna. Naturligtvis hjälpte det att maken var hemma över jul och kunde ta hand om Lilleman under tiden. Fördelen med en andrabok i en serie har är att miljön, huvudhistorien och karaktärerna redan är presenterade och man kan lägga krutet på annat, och tempot i Eld är betydligt högre. Det händer saker hela tiden och ”De utvalda” hinner knappt andas ut innan nästa orosmoln dyker upp i horisonten. Det jag kan känna är dock att jag hade behövt en liten uppfräschning av minnet gällande de olika karaktärerna då det var en stund sedan jag läste första boken , för det dröjer innan jag riktigt kommer ihåg vem som var vem.

Eld är en fartfylld och spännande (och inte läskig!) bok som trots sina dryga 600 sidor är lättläst. Här samsas magi, demoner, apokalypsen och vanliga tonårsproblem i samma bok utan att det känns trångt.

Sammanfattning: januari

Usch vad tiden går! Jag hinner bara inte med. Framförallt hinner jag inte med att blogga, även om det blir lite läst (och lyssnat ändå). Hela tre böcker har jag hunnit läsa och en håller jag på att lyssna på. Dessutom har jag ju lyssnat på större delen av en, som jag dock gav upp, så det drar ju ner statistiken lite…

januari

 

Bäst var helt klart Eld. Kroppspanik var ju en helt annan typ av bok, men intressant och tankeväckande. Mörk ängel började bra men höll inte hela vägen.

Bokbloggsjerka 10 – 13 januari

Så skriver vi alltså 2014. Herrje vad tiden går! Så fort att jag lyckades missa den förra jerkan men här kommer mitt svar på veckans fråga: Tänker du delta i några utmaningar i år och i så fall vilka? (Jerkan räknas inte)

Föga förvånande, gissa jag, tänker jag inte delta i några utmaningar. Jag är glad om jag hinner med att läsa överhuvudtaget. Så, kort och koncist idag: Nej.

Jag ger upp: Magikerna av Lev Grossman

Det är inte ofta jag ger upp en bok, ska jag säga. Nästan alltid läser jag ut den även om jag inte tycker att den är något vidare. Men den här boken jag lyssnar på just nu kommer jag nog att lägga ner alldeles strax, för jag har ändå kommit ända till den 27:e av de 38 filerna (ljudboken är indelad i 38 filer á ca 30 min), så nog får man säga att jag har gett den en chans.

Trots många ljumma och vissa riktigt usla recensioner hade jag ändå vissa förväntningar på Magikerna av Lev Grossman. Jag menar, det finns magi och häxkonster, en magiskola som dessutom är ett internat (!), parallella världar… ja, helt enkelt allt sånt som normalt sett är min kopp med kokade blad. Dock måste jag till min stora besvikelse säga att mina förväntningar tyvärr inte har infriats. Det största problemet tror jag är att jag är fullkomligt likgiltig inför huvudpersonen Quentin. Jag bryr mig helt enkelt inte hur det går för honom.

Och eftersom det är hyfsat många timmars lyssning kvar och ljudbok är i princip det enda forum där jag inmundigar litteratur nuförtiden så känns det alldeles onödigt att lägga så mycket tid på en bok jag inte ens gillar. Härmed ger jag alltså upp denna bok och söker mig en ny. Förslag, anybody?

Läsåret 2013 samt Utmaningar inför läsåret 2014

RESUMÉ
Läsåret 2013 har inte varit något att hänga i julgranen direkt. 40 böcker blankt blev det. Vilket i och för sig inte är så illa och vilket exakt motsvarar den utmaning jag gav mig själv i slutet av 2012.

Dock måste jag säga att första delen av året, alltså innan Lilleman kom in i mitt liv med buller och bång, är något av en besvikelse. Nog borde jag ha kunnat läsa mer då…? Fast å andra sidan mådde jag ju så väldans illa då så att läsa på tåget till jobbet var ju inte ens att tänka på. Och sedan Lilleman kom i början av augusti har det ju heller inte blivit så mycket lästid.

Juli var min bästa månad med sju lästa böcker, och att just den kom i topp är ju inte så förvånande i och med att det var sommar och jag var ledig samt att Lilleman fortfarande låg kvar i magen och inte krävde riktigt så mycket uppmärksamhet som nu. Platsen som sämsta månad, med enbart två lästa böcker delas mellan april, november och december.

NYA MÅL
Det gäller att vara realist. Tydligen verkar det finnas föräldrar som har tid att göra saker när de är föräldralediga, för tydligen finns det barn som sover utan att köras i bil eller dras i vagn och som dessutom klarar av att vara själva en liten, liten stund. Ingen av dessa beskrivningar stämmer för oss. Så det gäller att vara realist.

Vad är då realistiskt att tro på läsfronten? Kanske två böcker per månad och blir det fler så är det bara en bonus…

Bokliga julklappar

Då står julen för dörren igen och december brukar ju alltid svischa förbi men i år har det nog varit rekord. Redan 21 december! Vädret gör ju förstås heller ingen vidare ansträngning för att ge julstämning. Trots detta har jag ändå lyckats inhandla alla julklappar och som vanligt ligger det en del böcker under granen.

Både svärmor och svärfar gillar böcker, men i olika format. Svärmor gillar fysiska böcker och svärfar föredrar ljudböcker. Svärfar får två ljudböcker: Pojken i resväskan av Lene Kaaberböl och Agnete Friis samt Svara om du hör mig av Ninni Schulman, medan svärmor får hela tre fysiska böcker: Fjäril i koppel av Zinat Pirzadeh, En man som heter Ove av Fredrik Backman samt Den förtrogne av Hélène Grémillon.

10-åriga systersonen är väl inte direkt någon bokmal och jublar sällan över mosters klappar som sedan många år brukar bestå av i alla fall en bok, men moster tycker att läsning är viktigt och fortsätter därför enträget att köpa böcker till honom, och 2013 är naturligtvis inget undantag. Utmaningen ligger i att försöka hitta en bok han gillar. Årets försök är Gregor från Ovanjord av Suzanne Collins, författare till Hungerspelen-trilogin (om någon nu hade missat det). Hoppas, hoppas…! Och skulle det falla i god jord så finns ju fler böcker i serien. Även hans mamma ska ha en bok och det blir Pojken i resväskan av Lene Kaaberböl och Agnete Friis.

Min andra syster, nybliven tvåbarnsmamma, önskarsig en bok och tänker sig ha tid att läsa så naturligtvis ställer jag upp. Hon var ett stort fan av Hungerspelen-trilogin så jag tänker att en dystopi skulle passa bra. Blodröd väg av Moira Young får det bli.

Dock blir både mamma och pappa utan bokliga julklappar i år. Varför vet jag inte riktigt, utan det bara blev så. Även maken får klara sig utan men han har så många olästa böcker i sin bokhylla sedan tidigare julaftnar och födelsedagar så han får nöja sig med en Kalle Ankas pocket. De brukar i alla fall bli lästa!

Men de allra minsta då, undrar ni? Jodå, både Lilleman och hans näst yngsta kusin får en varsin bok. För Lilleman blir det Nyfikna öron – Husdjur – Peka – Lyssna av Marion Billet, medan kusinen får ägna sig åt Mumins lilla bok om färger av Tove Jansson.

Recension: Divergent av Veronica Roth (ljudbok)

divergent-roth_veronica-21187653-frntlHandling
I Beatrice Pryors dystopiska hemstad Chicago är samhället uppdelat i fem falanger: De ärliga, De osjälviska, De tappra, De fridfulla och De lärda. En särskild dag varje år måste alla sextonåringar välja vilken falang de vill tillhöra för resten av livet. För Beatrice står valet mellan att stanna kvar med sin familj hos De osjälviska eller att vara den hon innerst inne är.

Hon gör ett val som överraskar alla, inklusive henne själv. Under den hårda initieringsfas som följer, döper Beatrice om sig till Tris och tvingas utkämpa strider mot sina medkandidater för att upptas av De tappra. Bara de tio bästa släpps in, de övriga tvingas leva utanför samhället som falanglösa. Under extrema fysiska och psykiska prövningar måste Tris avgöra vilka som är hennes verkliga vänner och vad hon egentligen känner för sin mystiske instruktör, Four.

Tris bär också på en farlig hemlighet. När samhället hotas av våldsamma konflikter inser hon att den skulle kunna rädda de människor hon älskar. Om den inte förgör henne först. (adlibris.se)

Recension
Den här boken har varit enormt hypad och den engelska originalversionen har stått i min bokhylla i flera år, men det har tagit lång tid för mig att få tummen ur och läsa den. Och det har jag egentligen inte nu heller för jag har lyssnat på den på ljudbok (dessutom på svenska); det är liksom det sättet jag läser böcker på nu för tiden. Så levde den upp till hypen? Jodå, den var faktiskt riktigt bra.

Divergent är en mångbottnad bok, och det är inte bara den dystopiska världen som får utrymme utan också den sedvanliga tonårskärleken, politik och längtan att få tillhöra en grupp och vad som kan hända när människor delar upp sig själva i ”vi” och ”dem”.

Huvudpersonen är 16-åriga Beatrice och jag gillar henne för hon är en helt vanlig tjej. Hon har inga övermänskliga egenskaper och är inte heller överdrivet osjälvisk (ironiskt nog) och uppoffrande. Ibland är hon faktiskt rent självisk, för att inte tala om omogen och naiv. Men jag bryr mig om henne, och hejar på henne i alla lägen.

Något jag däremot inte tycker om är att takten i boken är lite ojämn. Det börjar bra och intressant med lämplighetstestet och valet av falang, men sedan tycker jag att boken tappar fart lite under beskrivningen av träningen och initieringen. I slutet dock, går det alldeles för fort istället. Alltför omvälvande saker händer allt för fort, och jag hinner inte riktigt med.

Jag lyssnade som sagt på den svenska ljudboken, och ibland stör jag mig också lite på översättningen, för tidvis känns det inte riktigt ”svenskt” och i mitt huvud spelar jag upp hur den engelska repliken med största sannolikhet måste ha varit skriven.

Divergent ska ju bli film också nästa år och jag såg trailern när jag och maken var på ”Catching Fire” här om veckan. Både karaktärer och omgivningar skiljde sig mycket från hur jag föreställde mig dem, men såklart ska jag ändå se filmen när den kommer. Nu vill jag egentligen bara köpa och ladda ner nästa bok också, Insurgent, men eftersom det kommer att dröja en stund innan trean kommer på svenska så får jag nog lägga band på mig.