Recension: En man som heter Ove av Fredrik Backman

En man som heter OveHandling
Ove är 59. Han kör Saab. Folk kallar honom ”bitter” och ”grannarnas skräck”. Men Ove är fan inte bitter, grymtar han. Han går väl bara inte runt och flinar jämt! Varje morgon tar Ove sin inspektionsrunda i kvarteret. Flyttar cyklar och kontrollerar källsorteringstunnorna. Trots att det är flera år sedan han avsattes som ordförande på bostadsrättsföreningens årsstämma. Eller ”den där statskuppen”, som Ove själv bara minns den.

Men bortom den vresige ordningsmannen finns en historia och en sorg. Så när de nyinflyttade grannarna i radhuset mittemot en novemberdag råkar förstöra Oves brevlåda blir det upptakten på en komisk och hjärtevärmande berättelse om tilltufsade katter, oväntad vänskap och den uråldriga konsten att backa med släp. Som kommer förändra en man och en bostadsrättsförening i grunden. (adlibris.com)

Recension
Detta är en bok som har hyllats i princip överallt och som alla säger att man bara ”måste läsa”. Uppenbarligen har det både skrattats och gråtits åt den här boken på många platser i vårt avlånga land. Som vanligt får det mig att dra åt mig öronen lite och det brukar dröja innan jag tar mig an en sådan bok, om alls. Dock bestämde jag mig till slut för att läsa den ändå.

Nej, jag grät inte och nej, jag skrattade inte. Inte till den här boken heller. Men jag tyckte om den. Det är en feel-good-bok i ordets rätta bemärkelse, och det är svårt att inte falla för den tjuriga paragrafryttare Ove, där så mycket ryms under ytan som aldrig kommer fram till människor runt omkring honom.

Jag tycker om sättet boken är skriven på och den gick fort att läsa ut. I all sin lågmäldhet är En man som heter Ove en varm och rörande bok om tillfälligheter och vikten av mänskliga relationer.