Recension: Hemlös av Gail Carriger

Handling
Alexia Maccon, f.d. Tarabotti, har det minsann inte lätt. Inte nog med att hon som vanligt är måltavla för diverse blodtörstiga, arga och mordiska varelser, dessutom är hon plötsligt hemlös och Londonsäsongens största skandal på grund av sitt obekväma tillstånd. Att bli med barn är en omöjlighet för henne som själlös, åtminstone med sin man som är varulv. Alexia beger sig till Italien i jakt på Tempelriddarorden. De sägs ha kunskap om övermänniskor. Alexia misstänker att hon hamnat ur askan i elden, men vad bryr hon sig om livshotande attacker när det finns pesto? (adlibris.se)

Recension
Nu är det ju en dryg månad sedan jag läste ut den här boken, men det kom lite emellan att jag läste ut den tills att jag hittade tid att skriva en recension (läs: det kom en bebis), så det är lite svårt att recensera den tycker jag och ber därför om ursäkt om det blir lite ”ytlig”.

Carriger ökar farten i denna bok och det är få lugna stunder. Dessutom får man vet mer om olika teorier gällande Alexias själlösa tillstånd. Upfinnaren madame Lefoux får en större roll i denna bok, vilket jag gillar. Däremot är det synd att lord Akeldama inte är med mer, för han är alltid en frisk fläkt. Som vanligt är dock det bästa med boken Carrigers underbara dialoger.

Den var inte riktigt i nivå med den första boken, men bättre än del nummer två, och jag kommer definitivt att fortsätta med serien.

I min brevlåda #13

En liten skarvning blir det allt, för ingen av dessa böcker har de facto legat i min brevlåda, utan jag har lånat dem på bibblis.

Hemlös av Gail Carriger
Tredje delen i serien om övermänniskan Alexia Tarabotti. Jag sprang oväntat på den när jag tog ett varv genom mitt lokala bibliotek, fast jag inte hade hittat den i bibliotekskatalogen på nätet någon vecka tidigare.

Den mörka staden av Carrie Ryan
Sista delen i en zombie-trilogi, där jag läste de första två på engelska 2010. Jag gillade dem så jag vet inte varför det har tagit så lång tid att komma till den tredje och sista.

Tyst av Susan Cain
Ett litterärt försvarstal för alla oss introverta där ute.

Recension: Chanslös av Gail Carriger

Handling
Alexia Tarabotti, numera Lady Maccon, trivs i sin nya tillvaro som fru till Conall Maccon, Londonvarulvarnas alfa. Men hennes idylliska tillvaro störs snart då varulvsregementet återvänder från utlandet och slår ner sina tältpinnar på hennes gräsmätta. samtidigt sveper en farsot in över London, och den påverkar stadens övernaturliga invånare på ett skrämmande sätt.

På order av drottningen fattar Alexia sitt para­soll, går ombord på ett luftskepp och ger sig av mot Skottland, ursinniga varulvar och en märklig egyptisk mumie. Men det verkar som om någon helst ser att hon inte når sin destination och Alexia måste inse att det finns situationer som inte ens en kopp te kan rädda! (adlibris.se)

Recension
När jag läste första boken om Alexia Tarabotti förra året blev jag helt blown away. Jag fullkomligt älskade den, och hade därför riktigt höga förväntningar på uppföljaren. Tyvärr lite väl höga, för Chanslös är inte riktigt lika stark som första boken och delvis var den nästan lite tråkig. Framför allt var det ett parti i mitten som var något segt, men boken hämtade upp det ordentligt i slutet. Och den där cliffhangern i slutet. Inte schysst, Ms Carriger.

Jag älskar fortfarande Alexia med sitt sassy sätt och sina underbara repliker. Däremot blir jag helt galen på Miss Hisslepenny som även i livshotande situationer bara bryr sig om konventioner och vad som är socialt passande. Jag förstår att hon ska vara någon sorts comic relief, men jag stör mig mest på henne. Dock gillar jag den nya karaktären, den franska uppfinnaren madame Lefoux som alltid klär sig i manskläder. Jag hoppas att hon kommer att vara med även i kommande böcker.

Trots vissa sega partier så är Chanslös en lättläst, underhållande och väldigt rolig bok och när del tre kommer ut på svenska så vet jag någon som ska läsa den.

Recension: Själlös av Gail Carriger

Handling
Att vara Alexia Tarabotti i det viktorianska London är inte det lättaste. För det första har hon ingen själ. För det andra är hon redan tjugofem år och fortfarande ungmö ett faktum som inte blir bättre av att hon är rejält kurvig, frispråkig och värst av allt halv­italienska. Men detta är bara början på Alexias problem. Döda vampyrer, alldeles för stiliga varulvar och hemliga sällskap är snart vardagsmat och frågorna hopar sig: Är hennes själlösa förmågor verkligen en tillgång? Vem är fienden egentligen? Och viktigast av allt: Finns det te?

Själlös är den första delen i serien om den själlösa Alexia Tarabotti och utspelar sig i ett alternativt London i slutet av 1800-talet, där vampyrer och varulvar är en del av samhället. Det är en ångande steampunk-roman fylld av spänning, romantik, humor, luftskepp, bläckfiskar och bakelser. (adlibris.se)

Recension
Jag hörde talas om den här boken redan för flera år sedan och gjorde faktiskt ett försök med den engelska boken men gav upp för att jag tyckte att den var seg och tråkig. Efter att ha läst många positiva reaktioner på den svenska utgåvan dock så gav jag den en chans till och tyckte jättemycket om den. Beror det på översättningen eller på mitt sinnestillstånd, kan man undra. Själlösär min första steampunkroman och som sagt tycker jag mycket om den. Jag gillar blandningen av övernaturliga varelser och viktoriansk moral, som på många sätt står i en skarp kontrast till varandra.

Jag tycker mycket om Alexia och det är alltid härligt med en tjej med skinn på näsan och särskilt en viktoriansk sådan, men det är också synd om henne som alltid har fått höra från sin familj hur konstig hon är och hur ingen man någonsin skulle vilja ha henne. Entering: Lord Maccon! Denna underbara och charmiga varulv till earl.
Lord Maccon blev röd i ansiktet. Han hade fått höra något nytt som gjorde honom upprörd.
”Vad sa du att de gjorde?” Var han någonsin något annat än upprörd?
Visk, visk.
Vid Marias feta arsle!” utbrast earlen vältaligt. (s. 176)

Hela boken är skriven på samma roliga sätt och jag småfnissar ofta för mig själv under läsningen. Mitt i någon väldigt dramatisk händelse kan Alexia börja fundera på någons klädsel eller dåliga manér till exempel. Dialogerna var också underbara, speciellt mellan Alexia och Lord Maccon. Jag tycker också om Lord Akeldama, som alltid pratar i kursiv stil. Jag förstår precis hur författaren menar och det var omöjligt att inte läsa honom i kursiv stil också.

Jag måste dock säga att jag inte var helt förberedd på de explicita och grafiska scener som utspelade sig på de mest underliga, ofta offentliga, platser. Med tanke på att boken skulle utspela sig under den viktorianska tiden så känns sådana public displays of feelings mycket osannolika.

Själlös är en rolig och fartfylld steampunkroman med vampyrer, varulvar, förskräckliga bahytter, hemliga sällskap, viktorianska konventioner, en hjältinna med skinn på näsan, en hiskelig mängd te och framför allt underbara dialoger. Jag kommer absolut att läsa nästa del i serien.

Reservationsmeddelande (77160)

Jag har ju som bekant ett köpstopp och får därför inte köpa nya böcker innan 15 st hyllvärmare är utlästa. Än så länge går det bra; jag har bara nio stycken kvar. Så fick jag här om dagen e-mail från mitt (närmaste) lokala bibliotek om att en bok jag hade reserverat fanns tillgänglig. Och biblioteksböcker får ju liksom gå före i kön, eftersom det finns en deadline på dem, och den kommer såklart också räknas in i de nio kvarvarande. Men mina egna böcker fick knuffas ner ett hack på stegen.

Vad var det för en bok då? undrar ni kanske. Jo, det var Själlös av Gail Carriger. Jag har snart läst ut den och gillar den skarpt. Jag gillar det underfundiga språket och även om saker och ting tar sin tid och är rätt omständliga ibland så blir det ändå inte tråkigt. Enda minuset är de något för långa kapitlen.