Recension: Berättelsen om Narnia: Häxan och Lejonet av C.S. Lewis

Handling
”Häxan och lejonet” är del två i serien om Narnia. Syskonen Peter, Susan, Edmund och Lucy evakueras till ett gammalt hus på landet undan flyganfallen i London. Genom ett stort klädskåp kommer de allihop till landet Narnia, ett märkligt land i en annan värld och tid. Där härskar den grymma drottningen Vita Häxan.

Men en sägen från gamla tider ger invånarna hopp. En gång, säger sägen, ska fyra av Adams och Evas söner och döttrar komma till Narnia, och då kommer lejonet Aslan, Narnias skapare, åter och befriar landet ur häxans våld. (bokus.com)

Recension
Detta var ju då alltså boken som elever och mentorer i årskurs 7 fick tilldelade inför läsprojektet, och det var hur underbart som helst att återse Narnia och alla gamla vänner jag träffade för si sådär 15-16 år sedan när jag senast läste böckerna. Min klassföreståndare på mellanstadiet läste de två första böckerna (Min morbror trollkarlen och Häxan och Lejonet) högt för oss och sedan fortsatte jag på eget bevåg med de fem efterkommande böckerna. Dessutom har jag sett 2005 års filmatisering mer än en gång.

Samtidigt som jag såg fram emot att besöka Narnia igen var jag också lite nervös. Det är ju en riktig klassiker och samtidigt ett kärt minne från min barndom. Skulle boken hålla fortfarande? Visst var det en del ord och uttryck som var från ett annat årtionde än det nuvarande men det var inget som förstörde läsningen utan snarare förgyllde den i mitt tycke. Den något unkna kvinnosynen dock andades alldeles för mycket 50-tal, till och med så mycket att våra tretton-fjorton-åriga elever reagerade på det, men det är ju också på ett sätt ett tidsdokument och något man kan prata om.

Själva storyn håller dock fortfarande, tycker jag. Den skrevs ursprungligen till en ung flicka, Lewis egen guddotter, och är en mycket välskriven och fantasieggande barnbok, som trots det ändå passar även vuxna läsare. Om man bortser från vissa föråldrade värderingar har bokserien trots allt ett positivt budskap om hopp, familjeband och att göra det rätta. Jag skulle  tro att det vore fantastiska böcker att läsa högt för sina barn.

Läsprojekt fyllt av nostalgi

I likhet med de flesta andra – dock inte alla – kommuner i Värmland så har vi skolavslutning denna vecka, och den där sista veckan efter att betygen är satta och allt så brukar man inte få sådär gôrmycket gjort, utan det blir mest film och lekar och tjafs på alla lektioner. Så i år tänker vi pröva en ny strategi.

I år har vi nämligen beslutat oss för ett läsprojekt! Yay! Alla elever ska läsa en utvald bok, som vi sedan ska diskutera och därefter se filmatiseringen av. Jag är mentor i en årskurs sju, för vilka Berättelsen om Narnia: Häxan och Lejonet har valts ut som bok för läsprojektet. I och med att jag och min mentorskollega ska hålla i diskussionen med vår klass är det en fördel om vi också har läst boken. Nu har jag visserligen läst boken en gång, men det var för ca 15-16 år sedan när jag gick på mellanstadiet (crap, I’m getting old) men jag är lite för fuzzy on the details för att kunna hålla i en diskussion kände jag.

Eleverna får sina böcker på måndag morgon då startskottet för läsprojektet går. Själv jobbar jag på ett annat ställe på måndagar och missar alltså en hel dags läsning! Därför har jag lånat hem en kopia av boken och i förmiddags när maken skrapade fönster och spacklade fönsterbrädor passade jag på att underhålla honom med högläsning av de fyra första kapitlen. Vilken nostalgi! Jag ser riktigt fram emot att läsa hela boken igen.

Häxan och lejonet var den bok som C.S. Lewis skrev först, men ju egentligen inte den som utspelar sig först, för han var före sin tid med sin prequel Min morbror trollkarlen. Egentligen är faktiskt inga av böckerna direkt skrivna i den ordning de utspelar sig, och eftersom projektet ska avslutas men filmvisning så blev det ändå Häxan och lejonet som eleverna ska få läsa och jag tror nog att det ska gå bra ändå.

Scen ur filmatiseringen av ”Häxan och Lejonet”