Månadssummering juli 2012

Återigen ser vi en ny månad och idag skriver vi redan augusti. Juli har varit hektisk; vi har byggt ett nytt kök i princip från grunden. Väggar revs i och för sig tidigare och gipsskivorna kom upp på väggarna och målades i maj kanske. Den nya taket blev lagt i slutet av juni. Men golvet, listerna, alla köksskåp, vattnet, elen och allt annat fixades under juli. Och nu är det i princip klart. Dessutom var vi på en veckas semester. Så ledigheten till trots har det inte blivit så mycket mer läst än vanligt.

Antal lästa böcker: 7 st

På svenska: 4 st

På engelska: 2 st

På tyska: 1 st

Köpta: 5 st

Biblioteket: 2 st

Lånade: 0 st

Kvinnor: 6 st

Män: 1 st

I och med julis sju utlästa böcker tangerar jag årets rekord, som sattes i juni. Jag tror att drygt fem böcker per månad, give and take, är ett ganska realistsikt mål för min del.

Generellt tycker jag att juli har bjudit på många riktigt bra läsupplevelser, och jag verkar ha ägnat mig mycket åt samtidslitteratur med betoning på relationer, alltså riktiga sommarböcker. Jag gick ut starkt med den nya Sophie Kinsella, som ni ju vet vid det här laget att jag verkligen gillar. Andra delen av Kerstin Giers tidsresetrilogi kämpade jag lite med i början pga de långa kapitlen men sedan tog den verkligen fart. Miranda Kenneally överraskade mig positivt med sin bok om den kvinnliga high school quarterbacken Jordan. Sarah Dessen är ju Sarah Dessen, och min första sjöjungfrubok av Tera Lynn Childs var lättsam och rolig och jag läste jag ut den på typ 2,5 timme.

På de sista platserna hittar vi denna månad svenska författarna Johan Theorin och Katarina Mazetti. Detta betyder inte att deras böcker var dåliga, utan bara att de andra var betydligt bättre.

Recension: Nattfåk av Johan Theorin

Handling
Åluddens stora gård har stått öde och igenbommad i många år. Så får gården till slut nya ägare: Katrine och Johan Westin har fått nog av Stockholm och flyttar in med sina två små barn. Westins är erfarna husrenoverare och inte det minsta vidskepliga. Men på hösten när de har flyttat in får de höra de höra den kusligaste sägnen om Åludden: att gården varje jul får besök av de döda. (bokus.com)

Recension
Medan jag i början av året blev väldigt överraskad att Theorins första bok, Skumtimmen, var mer av en deckare än den spökhistoria jag hade väntat mig, blev jag lika överraskad att denna bok var med spökhistoria än renodlad deckare. Den var faktiskt riktigt creepy på sina ställen, och jag som är så mörkrädd…

Själva deckarhistorien är också bra. Den är välskriven och jag kom inte på vem mördaren var innan det avslöjades. Delen med inbrotten dock, gav inte så jättemycket, tycker jag. Den kunde jag båda ha och vara utan.

Det är roligt att det är den pensionerade sjökaptenen Gerlof på ålderdomshemmet som är huvudperson. Vi är ganska vana att andra än poliser är huvudpersoner i deckare och hjälper till att lösa brotten, men det är ovanligt med en såpass gammal huvudperson. Fast kul, tycker jag. Jag gillar Gerlof. Han är rejäl på något vis.

Boken var i början lite svår att komma in i, men sedan tog det riktigt fart, och jag läste ut den fort. Nattfåk är en välskriven, spännande och ibland riktigt skrämmande deckare. Gillar du deckare så gillar du den här.

Recension: Skumtimmen av Johan Theorin

Handling
En dimmig sensommardag i början av sjuttiotalet försvinner en liten pojke på norra Öland utan några som helst spår. I dagar och veckor letar familjen, polisen och frivilliga efter honom. Mer än tjugo år senare får pojkens mor Julia ett oväntat samtal från sin far, sjökaptenen Gerlof Davidsson. Han har fått ett brev utan avsändare med posten. Brevet innehåller en liten pojkes sandal.

Julia återvänder motvilligt till barndomens ö och sin åldrige far. Först nu får hon höra talas om en mytomspunnen ölänning, Nils Kant, som en gång satte skräck i en hel bygd. Han är död och begraven sedan länge, långt innan Julias pojke försvann. Ändå finns det de som har sett Nils Kant. Han sägs ibland vandra på det öländska alvaret i skymningen. I Skumtimmen.

Recension
Av baksidestexten hade jag fått intrycket att Skumtimmen skulle vara mer av en spökhistoria och jag var nästan lite nervös om jag skulle våga läsa den. Dock kom dessa förväntningar på skam, men när jag väl hade ställt om mig på att inte förvänta mig spöken och annat övernaturligt så tycker jag om boken för vad den är – en välskriven och spännande deckare. Tyvärr har jag bara varit på Öland en gång – en dag på Djurparken för snart 15 år sedan – så jag hade lite svårt att se bilderna av Alvaret framför mig.

Som vanligt uppskattar jag när motiven och kanske även lösningen till brottet ligger i det förflutna och det gör det i den här boken. Samtidigt som vi får följa Julia och hennes pappa Gerlof i nutiden så får vi även följa två parallella historier. Jag gillar verkligen att det är en gammal pensionerad sjökapten och hans lika gamla och skröpliga kompisar som är de som kommer lösningen på spåren. Dessutom får jag ge en stor eloge till Theorin som lyckades kollra bort mig helt. Jag kunde absolut inte lista ut vem mördaren var, utan gissade fel hela tiden.