Handling
Att vara Alexia Tarabotti i det viktorianska London är inte det lättaste. För det första har hon ingen själ. För det andra är hon redan tjugofem år och fortfarande ungmö ett faktum som inte blir bättre av att hon är rejält kurvig, frispråkig och värst av allt halvitalienska. Men detta är bara början på Alexias problem. Döda vampyrer, alldeles för stiliga varulvar och hemliga sällskap är snart vardagsmat och frågorna hopar sig: Är hennes själlösa förmågor verkligen en tillgång? Vem är fienden egentligen? Och viktigast av allt: Finns det te?
Själlös är den första delen i serien om den själlösa Alexia Tarabotti och utspelar sig i ett alternativt London i slutet av 1800-talet, där vampyrer och varulvar är en del av samhället. Det är en ångande steampunk-roman fylld av spänning, romantik, humor, luftskepp, bläckfiskar och bakelser. (adlibris.se)
Recension
Jag hörde talas om den här boken redan för flera år sedan och gjorde faktiskt ett försök med den engelska boken men gav upp för att jag tyckte att den var seg och tråkig. Efter att ha läst många positiva reaktioner på den svenska utgåvan dock så gav jag den en chans till och tyckte jättemycket om den. Beror det på översättningen eller på mitt sinnestillstånd, kan man undra. Själlösär min första steampunkroman och som sagt tycker jag mycket om den. Jag gillar blandningen av övernaturliga varelser och viktoriansk moral, som på många sätt står i en skarp kontrast till varandra.
Jag tycker mycket om Alexia och det är alltid härligt med en tjej med skinn på näsan och särskilt en viktoriansk sådan, men det är också synd om henne som alltid har fått höra från sin familj hur konstig hon är och hur ingen man någonsin skulle vilja ha henne. Entering: Lord Maccon! Denna underbara och charmiga varulv till earl.
Lord Maccon blev röd i ansiktet. Han hade fått höra något nytt som gjorde honom upprörd.
”Vad sa du att de gjorde?” Var han någonsin något annat än upprörd?
Visk, visk.
Vid Marias feta arsle!” utbrast earlen vältaligt. (s. 176)
Hela boken är skriven på samma roliga sätt och jag småfnissar ofta för mig själv under läsningen. Mitt i någon väldigt dramatisk händelse kan Alexia börja fundera på någons klädsel eller dåliga manér till exempel. Dialogerna var också underbara, speciellt mellan Alexia och Lord Maccon. Jag tycker också om Lord Akeldama, som alltid pratar i kursiv stil. Jag förstår precis hur författaren menar och det var omöjligt att inte läsa honom i kursiv stil också.
Jag måste dock säga att jag inte var helt förberedd på de explicita och grafiska scener som utspelade sig på de mest underliga, ofta offentliga, platser. Med tanke på att boken skulle utspela sig under den viktorianska tiden så känns sådana public displays of feelings mycket osannolika.
Själlös är en rolig och fartfylld steampunkroman med vampyrer, varulvar, förskräckliga bahytter, hemliga sällskap, viktorianska konventioner, en hjältinna med skinn på näsan, en hiskelig mängd te och framför allt underbara dialoger. Jag kommer absolut att läsa nästa del i serien.
Helenas bokhylla 