Månadssummering oktober

Höstlov hurra! I alla fall två dagars ledighet, som jag dock har arbetat in med råge under den här terminen. Oj oj oj. Så nu ska jag njuta av de här dagarna med uppsatsrättning, omdömesskrivning och planering av nya områden. (Och en del annat kul.. t ex en hockeymatch.) Kanske kan få någon tid att läsa också… Tja, drömma går ju.

Antal lästa böcker: 3 st
På svenska: 2 st
På engelska: 0 st
På tyska: 0 st
Köpta: 1 st
Fådda: 1 st (till bokcirkeln på biblioteket)
Lånade: 1 st
Kvinnor: 2 st
Män: 1 st

Det var allt ännu uschligare är september. Tre böcker! Det är nog bottenrekord! Visserligen är Smaragdgrün typ 485 sidor och på tyska så den tog ju sin lilla tid, men å andra sidan var Jonas Gardells första del i trilogin Kärleken ofantligt lättläst och tog bara någon dag. Konsten att vara kvinna plöjde jag också igenom på ett par dagar.

Det är nog också för att jag i slutet av månaden har varit väldigt out of character och börjat på två böcker istället för en, och därför inte läst ut någon av dem. Å andra sidan kanske då statistiken för november ser bättre ut.. men jag tvivlar för då är det dags för utvecklingssamtalsrunda nummer två: gymnasiet.

Trots det magra resultatet i oktober så var dock alla tre böckerna riktigt bra! Det är omöjligt att välja ut bästa bok denna månad för de var alla fantastiska i sina egna genrer.

Recension: Smaragdgrün av Kerstin Gier

Handling OBS! Spoiler-varning
Gewndolyn tvivlar på att Gideons känslor för henne är äkta, och misstänker att det bara är ett spel som han och greven av Saint Germaine har kokat ihop. Hon får också reda på en hemlighet som förändrar hela hennes världsbil. Samtidigt måste hon fortsätta tidsresorna med Gideon som om ingenting hänt för att inte avslöja det hon fått veta, och det visar sig vara inte helt ofarligt. För Gwen och Gideon börjar en hisnande resa in i det förflutna, där de kommer en hemlighet på spåren, som de till varje pris måste förhindra.

Recension
Så var också den tredje och sista boken i die Edelstein-Trilogie utläst. Smaragdgrün tar vid exakt där förra boken slutade, och boken går i ett rasande tempo. Det är aldrig en lugn stund. Dessutomm får vi äntligen svar på alla frågor. Vad har Gewns morfar (farfar? Samma ord på tyska, ju) gömt? Är Gideons känslor äkta eller spelade? Vad visste Lucy och Paul som Gewn och Gideon inte vet? Och viktigast av allt, vad händer när de tolvs krets (eller vad det nu kan heta på svenska..?) sluts? Inga frågor lämnades obesvarade.

Även i den tredje boken lyckas Kerstin Gier genom sitt avspända och roliga sätt att skriva få mig att skratta. Tyvärr tycker jag att min favvis från förra boken, ex-demonen Xemerius, har fått alldeles för lite screen time denna gång. Gwendolyn har dock utvecklats som person sedan första boken. Mycket av hennes naivitet och barnslighet har försvunnit och det är tvärtom ofta Gwendolyn som tar de svåra besluten.

Smaragdgrün är en värdig avslutning på trilogin, och nu är jag mer sugen än någonsin på filmen som kommer ut (i Tyskland) nästa år !